måndag 1 mars 2021

Ingenting har hänt

 Tänk, två månader av nya året har redan gått. Vi är redan inne i mars och inte ett ord har jag hittills skrivit i denna blogg. Förklaringen är enkel, för ingenting har egentligen hänt. Ingenting att berätta om. Vardagen har gått sin stilla gång i den trista isolering pandemin medger. 

Nu börjar det verkligen bli riktigt trist och långtråkigt, och jag längtar så efter att resa och att träffa familj och vänner ”in real life”. Visst kan man ta en och annan promenad och små bilturer åt olika håll, men hur långt räcker det egentligen? Allt annat jag brukar ägna mig åt är princip stängt eller inställt. Det betyder förstås att jag får gott om tid till att starta en massa projekt, fast det gör jag inte. Pandemin gör mig istället handlingsförlamad. Minsta lilla uppdrag känns som ett jätteberg att klättra upp för. Jag vet inte varför jag fungerar så. Troligtvis hör det samman med att jag behöver ha en press på mig för att få något gjort. Jag tillhör den människosort, som aldrig blir klar med något förrän i sista minuten. Det gäller exempelvis det här inlägget, som jag ville lägga ut just idag 1 mars och nu slår klockan strax 24.


I övrigt bara väntar jag på att alla coronavirus och pandemirestriktioner ska försvinna, så att livet kan bli normalt igen. Samtidigt är jag oändligt tacksam för att jag, åtminstone så här långt, har förskonats från att drabbas av covid. Det är jag särskilt idag, eftersom jag vet hur det är att vårdas på sjukhus för allvarlig sjukdom. Idag är det nämligen exakt 7 år sedan jag kom hem på flygbår efter att dramatiskt ha drabbats av en mördarbakterie under en kryssning i Karibien och opererats otaliga gånger, följt av två månader på sjukhus i Jamaica och USA. Hem kom jag till ytterligare månader av sjukhusvistelse och hjälp från fantastisk hemsjukvård. Men jag klarade mig, tack och lov. Det tål att tänkas på och vara tacksam för!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar