torsdag 26 november 2020

Lamslaget år


 Den här bloggen har levt en svälttid och varit andefattig i år. Skulden lägger jag på pandemin och Coronaviruset som lamslagit våra liv. Varje dag har varit den andra lik, så det har inte funnits något att berätta om. Jag har sett att många andra varit aktiva och startat allehanda projekt. Så inte jag. Jag tycker att jag istället nästan har förlamats. Energi och inspiration får jag av upplevelser och i möten med andra, och när sådant lyst med sin frånvaro, blir det tyvärr stiltje hos mig.


Fast när jag nu inför advent tittar tillbaka på året som gått, så är det ändå inte fullständigt blankt. Jag är bortskämd med att resa och brukar alltid ha något resmål hägrande i kalendern. I år hann vi precis på håret med en Spanien-resa innan pandemirestriktionerna slog till. Sedan hade mannen min och jag bara att inordna oss och acceptera rollerna vi fick som sköra personer i riskgrupp och inskränka vårt resande till småutflykter i närområdet. Och de blev desto fler. När sommaren kom hade vi faktiskt vårt traditionella midsommarfirande hos vänner i Bohuslän i annorlunda form med egen midsommarmat medtagen, distansdukade bord och umgänge på behörigt avstånd. Men det var helt OK och blev en fin start på sommaren. Den visade sig sedan bjuda på sol och värme, så många, många dagar tillbringade vi vid havet med underbara bad.Ett minifirande av sonen Nickes födelsedag hann vi också med i trädgårdsvariant.









En liten resa med övernattningar dristade vi oss till mitt i sommaren med besök hos dottern Lena-Kajsa med familj i Karlstad. Att göra den resan kändes nästan som när man i tonåren gav sig ut på turer, som föräldrarna inte helt sanktionerat. Men vi var försiktiga och höll avstånd. På hemvägen tog vi en tur till slussen i Sjötorp och stopp med bad i Vänern.















Min födelsedag i september innebar också en liten resa. Den gick till Bjertorp slott, där vi festade på furstlig slottsmeny och övernattade i slottet. 








Fast i övrigt har vi hållit oss hemikring. Affärer har vi inte sprungit ner, för sonen Nicke har varit fantastisk och ställt upp och handlat all mat hos oss. Lite rädd var jag, när en jacketkrona, jg hade lossnade och jag dröjde länge med att gå till tandläkaren. Men när den föll ut kände jag mig tvungen, så till sist dristade jag mig dit för att bli reparerad. Och när min frisör erbjöd coronaanpassad behandling vågade jag också gå och klippa mig. Det är inte bara jag som behövt reparation. Aldrig har så mycket strulat i vårt hus på en gång som just i år. Vi har behövt byta kyl, frys och diskmaskin, reparera elen till luftvärmepumpen och skaffa ny golvlampa till vardagsrummet. Tvekan kände vi för att få in en massa hantverkare i huset, men det var inte mycket att be för, så de vi kallade på dem. Märkligt hur sådana här vardagliga beslut nu känns stora och avgörande.

Nu när det mörknar och går mot årsslutet känns allt ovisst. Trist att allt advents- jul- och nyårsfirande ser ut att frysa inne. Vi får väl se om vi kan finna på några alternativ. Och om vi inte gör det får vi väl se fram emot ett kommande coronavaccin som ljus i mörkret, när julljusen slocknat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar