Vacker men sorglig dag

Ingen vind, strålande sol från molnfri himmel och uppåt 30 grader varmt. En sommardag kan inte vara vackrare än idag. Ändå är den så sorglig. Jag har varit på begravning, en minnesstund för min kära kompis Lena, som jag känt ända från tidig skoltid.

Alla minnen från resor, fester, teaterbesök samtal och middagsträffar rusade genom mitt huvud. Bara ljusa minnen. Ljus var också begravningen i ett vitmenat kapell med mycket blommor, men mina tårar strömmade, när jag tänkte på vem som låg i kistan. För mig klipptes ett band från första ungdomsåren definitivt av, när Lena lämnade oss den sista maj. Hennes sista tid var inte lätt, men hon var ändå på gott humör och i daglig quis-kontakt med henne hade jag svårt att hävda mig. Officianten vid begravningen gjorde ett fint porträtt av Lenas alla sidor och i det fanns mycket av allt  jag upplevt tillsammans med Lena.

Det som en gång förde oss samman var vårt stora gemensamma intresse för opera och operett. Det blev otaliga föreställningar. Och det fanns med idag bl. a. genom Sången till livet ur operan Tosca. De många år hon levt i London avspeglades också i musiken och det gjorde faktiskt även hennes och mina många resor till Österrike genom den avslutande sången Auld Lang Syne. Den sjöng vi dagligen, när vi som femtonåringar var på internationell språkresa i Tyrolen. Vi sjöng den förstås på tyska, men melodin rörde idag starkt vid mitt hjärta och det kändes så fint, trots att tårarna rann. Sången skildrar också så vackert hur vänskap består även om man inte träffas på många år. Just sådan var Lenas och min vänskap. Vi höll ihop som ler och långhalm under ungdomsåren, fast under de år hon bodde utomlands sågs vi ganska sällan. Men vänskapen blommade, hållbar som den var, åter upp, när hon flyttade tillbaka till Sverige igen.. .

Jag sänder nu de varmaste tankar till Lena för allt roligt vi har upplevt tillsammans och några med vemod över att det nu är slut. Glad ska jag väl vara för att hennes lidande är slut och glad är jag för att jag har våra minnen att bevara. Lenas liv blev inte allt för kort, men ändå för kort, och jag instämmer i officiantens Povel Ramelord ”underbart är kort, alldeles för kort”. Tack Lena för allt!