Apropå det som ej blir av

Det är mycket som skulle varit nu men inte är. Normalt är jag ingen långtidsplanerare för vad jag ska ta mig för, men för den här våren hade jag lagt planer. Fler än någonsin. Jag ska nog lära mig att gå tillbaka till att mer ta dagen som den kommer.

Just nu skulle jag exempelvis ha varit i blomsterhavet, det holländska med tulpaner. Dit har jag längtat i många år, ja faktiskt sedan jag var barn. Min pappa, trädgårdsmästare till yrket, var titt som tätt i Holland om vårarna och talade om hur underbart det var där då. Jag såg fina bilder i svart-vitt, som födde en längtan att se denna grannlåt i färg och i verkligheten. Jag har tänkt att åka dit i många år, men det har aldrig riktigt passat att åka just, när det har varit dags. Jag är ju, som sagt, inte van att lägga planer långt i förväg.

Men nu, NU var det äntligen bestämt. I år skulle Matz och jag göra resan till bland annat Kuekenhof, och precis nu skulle vi ha varit där. Jag ska naturligtvis inte beklaga mig. Vi alla saknar sådant vi vill men inte kan göra nu, när det hemska coronaviruset härjar. Fast jag kan ändå inte neka till att jag givetvis är besviken. Det känns och suger i resetarmen, så att att jag nästan hallucinerar tulpandofter, som inte alls finns i min närhet.

I tulpanväg hittar jag ännu bara två outslagna i vår trädgård. De får bli mitt substitut. Som riskperson kommer jag dessutom inte ens till blomsterhandeln för att köpa blommor till våra trädgårdsurnor, som alla nu gapar trist tomma i vårsolen.

Våren har ju varit härlig de senaste dagarna och det gäller att njuta av den just nu. Men samtidigt gör detta saknaden av blommor och blader än större. Visst, vi ger oss ut på utflykter till strand och skog, men det är inte riktigt det samma som att ha blommor omkring sig. Man behöver dem än mer nu när man ska hålla sig på avstånd från släkt och vänner. Nu hoppas jag bara att viruset försvinner och ställer mitt hopp till att nästa vår få komma till tulpanhavet.