Skönt att vara hemma

Jag älskar att resa. Och jag erkänner - jag har varit i Spanien i dessa Coronatider. Men läget var inte så farligt, när jag for. Och jag erkänner också att det nu är skönt att vara hemma igen. Inte för att semestern varit dålig. Tvärtom! Matz och jag har haft två helt underbara veckor i spanska Andalusien med staden Almuňécar som bas. Vi har strosat vid Medelhavets strand, låtit solen värma och bryna oss från klarblå himmel, varit i kulturhus och på museer, njutit av blommor, grönsaker och vidunderliga vyer, varit uppe i bergen och betraktat Rondas fascinerande raviner, kustens vita städer, Europabalkongen i Nerja och inte minst den fantastiska klippan Gibraltar, med apor, grotta och sitt högbrittiska liv på Iberiska halvön. 

 Allt förflöt bra i lojt semestertempo tills i fredags kväll, då plötsligt en vinprovning,och en konsert vi tänkt gå på ställdes in. Åtgärder mot Coronaviruset hade slagit till. På lördagen aviserades att alla offentliga inrättningar stängdes, alltså inga museer och andra sevärdheter att besöka. Restauranger och affärer stängdes också, endast apotek och livsmedelsaffärer höll öppet, men hyllorna gapade snart tomma, när berg av varor byggdes i varje varuvagn. 

På förmiddagen kom även ett anslag upp på hotellets ytterdörrar med uppmaning om att vi inte skulle lämna hotellet för annat än extrema behov. Sedan hörde vi på TV hur Spanien stängdes allt mer. Att gatorna blev tomma, såg vi från vår altan och på stränderna fick man inte vistas. Vi var i princip i hotellkarantän, men det gick ingen nöd på oss. Vi hade ett stort hotell att röra oss på. En heldag i solstol vid poolen och drink i baren var inget att klaga på och mat serverades till oss, som bodde på hotellet. Det blev dock lite enformigt, särskilt när solen svek på söndagen och min bok var utläst. Då kom också frågorna om flyget hem skulle kunna forcera de stängda spanska gränserna.

Beskedet blev att hemresan skulle gå enligt plan. Enda restriktionen var att flygbussen bara fick gå halvfull och vi fick inte sitta bredvid någon i bussen, därav skytteltrafik av bussar till Malagas flygplats, när det väl var dags.

Väl framme på flygplatsen var allt lite bisarrt. Vi satte oss på några stolar för att dricka vårt sista medhavda vatten, men blev snabbt bortkörda. Och fram kom en armada av killar, som såg ut som rymdfarare med stora sprutor. De skulle, visade det sig, desinficera alla stolar, så vi begav oss därifrån in i gateområdet. Där var det lätt kaos. Folk letade efter affärer och restauranger, men endast ett café var öppet och där ringlade en megalång kö trots att utbudet var ytterst begränsat. Vi lyckades få varsin rullsmörgås. Många hade haft mat med sig och papperskorgarna svämmade ut över golvet av förpackningsmaterial. På golvet satt också människor och åt och drack, för alla stolar var inlåsta i de stängda restaurangerna. Det kändes inte fräscht. Här hade desinficerarna behövts eller åtminstone några städare. Men kaoset berodde nog på att situationen var så oförväntad och utanför rutinerna, så att den personal som hade behövts inte fanns tillgänglig.

Vid själva gaten var situationen bättre. Där fanns väntstolar och vi kallades ombord på planet i tid. Väl inbältade i planet informerades vi om en väntetid för att komma iväg på minst 45 minuter. Den berodde på brist på markpersonal för att få ihop logistiken med starter och landningar. Men sedan blev det take off. Fast flygturen var inte helt som vanligt. Av någon anledning fick endast bakre toaletterna användas och någon kabinservice eller försäljning inte skulle ske. De som önskade något att äta och/eller dricka uppmanades gå fram till det lilla köket bakom cockpiten. Direkt var flygplansgången fylld av en lång kö, men när vi några minuter senare kom in i ett turbulensområde beordrades alla tillbaka till sina platser. 

Oro bland passagerarna rådde, när vi var ur turbulensen och då kom beskedet att en serveringsvagn trots allt skulle komma ut, och det gjorde den, men det såg märkligt ut. Flygvärdinnan liknade en operationssjuksköterska med sin vita blus, munskydd och vita handskar. Varför det här skulle vara så krångligt, förstod jag aldrig. Men mycket i dessa tider fallerar nog bara för att allmänt kaos råder och då gör det så även i det som inte är berört.

Vi är i alla fall glada att vara hemma. Nu återstår frågan vad har vi för ansvar här i den totaldrabbade gemenskapen? Vi känner oss inte sjuka, men kan vi gå ut och handla, när vi har varit i Spanien? Eller har vi ett ansvar för att försätta oss i frivillig hemkarantän? Och enligt regeringen ska vi ju också hålla oss hemma, eftersom vi tillhör den äldre riskgruppen. Dubbla anledningar, alltså - smitta eller smittas? Dessa frågor tål grunna på.