Hallänningarnas väg från danskar till svenskar

Kvällens föreläsare, författaren Sven Larsson.

Ikväll har jag lärt mig hur det gick till, när hallänningarna gick från att vara danskar till att bli svenskar. Jag trodde att jag visste det, men det gjorde jag inte. Jag har berättat om det vid guidade stadsvandringar och bussresor. Man att mina kunskaper var väl grunda stod klart för mig, när jag nu lyssnade till författaren och historiekännaren Sven Larsson, som höll föredrag hos Tölö hembygdsgille.

Jag brukade säga att försvenskningsprocessen började, när Halland blev svenskt i samband med freden i Brömsebro 1645. Lite rätt är det att processen började då, men helt fel att språkbyte och kulturväxling skedde då. Det tog ytterligare cirka 100 år och flera krig, då Danmark försökte ta tillbaka Halland. 

Hallänningarna accepterade ganska snabbt den svenska överheten, eftersom de fick större möjlighet att påverka och kommunicera med den än vad de hade haft med den danska. De var också krigströtta och ville ha fred. Nöjda var de även med att de som svenskar fick goda möjligheter att idka handel med bl.a. Småland och Västergötland. Problemen fanns bara på det kulturella området, som representerades av kyrkan och prästerskapet. Hallänningarna ville ha kvar sitt språk, sina traditioner och ha kontinuitet. Det var inte förrän på Karl XII:s tid, när kungen i kyrkorna nästan presenterades som Gud och psalmböcker och predikningar var på svenska. Främst inverkade att svenskar utsågs till klockare, som bl. a. hade som uppgift att lära barn läsa. Någon omflyttning av svenskar till Halland skedde däremot inte. För det var Sverige för litet. Hade man gjort så hade andra delar av Sverige avfolkats för mycket. Så riktiga svenskar blev hallänningarna alltså av egen fri vilja. Men det tog alltså sin tid!

Sven Larssons tankar om hur hallänningarnas försvenskning gick till.

(örlåt bildkvalitén. Jag satt långt bak.)