Härlig Kiruna-tur

Ronny och jag utanför Kristallen i Kiruna, som rymmer stadshus och länskonstmuseum.
Klocktorne är flyttat från det  gamla, nu rivna, stadshuset..

Ja då är jag hemma i vardagen igen och får väl motvilligt acceptera att hösten verkligen är på ingång. Vår sens semesterresa till Kiruna förlängde sommarkänslan trots att vi for till kyla, snö och lite blåst. Att vara på resa ger ändå en skön känsla och soligt hade vi det för det mesta. Varför åkte vi då just till Kiruna? Det har sin speciella orsak i att Matz och jag sedan över femtio år har en kär dansk väninna, Ronny, som vi en gång träffade på en resa till Rom och sedan dess har umgåtts med i varandras hem och vänkretsar och tillbaka åkt tillbaka till Rom eller någon annan storstad vart tionde år. Härom året kom idén upp om en förändring. Vi skulle istället tillsammans varje år göra en resa, som visar något speciellt i varandras länder. Då tänkte jag "vad kan vara mer speciellt än en stad, som ska flyttas?" och så föll valet på Kiruna. Dessutom hade Ronny tidigare inte varit längre norrut i Sverige än i Dalarna. 

Jag hade också ett personligt skäl att komma till Kiruna. Det var att få se det nybyggda länskonstmuseet, Konstmuseet i norr, där, som jag var lite inblandad i planeringen av, när jag jobbade i Norrbotten. Det första vi gjorde var därför att besöka Kristallen, det nya stadshuset, som också skulle inhysa museet. Vi kom in i stadshuset och det var magnifikt och såg ut att ha väggar av guld, så var det dock inte utan av en metall, som såg ut så och därtill tapeter i mörkgrått ylle. Mycket vackert! Att det är ritat av danske arkitekten Henning Larsen, gjorde inte saken sämre för Ronny. Museet låg l en egen guldskimrande byggnad inne i den runda Kristallen, men det var tyvärr stängt och hade varit så länge. Strax efter invigningen hade det drabbats av vattenskador och man hade konstaterat att väggarna, märkligt nog, inte riktigt passade att hänga konst på. Detta var i alla fall åtgärdat nu och museet skulle enligt hemsidan öppnas påföljande dag kl. 11 och vara öppet till 17. Vi beslutade oss för att återvända. 

Entren i Kristallen. Trappan går upp till museet.

Dagen därpå startade vi med att gå till Navet, en bemannad utställning, som visade hur och vart Kiruna ska flyttas, när LKAB:s gruvbrytning behöver ny yta. Det är i stort sett centrum, som ska flyttas åt öster. Det är inte något som sker fort utan man skyndar långsamt och beräknar att flytten ska vara klar runt 2035. Mycket ska rivas och annat flyttas. Hjalmar Lundbohmsgården, som minner om mannen som en gång utvecklade Kiruna, har hittills flyttats, den vackra kyrkan ska flyttas om fem år och klockstapeln från det gamla stadshuset har flyttats till torget utanför Kristallen. Det gamla, berömda stadshuset är däremot rivet. Märkligt nog kunde man i Kristallen på något sätt känna samma atmosfär som i det gamla, trots att husen på inget sätt är lika. Det har säkert sin grund i att man planerat det nya med medborgardialog kring detaljer, varav den stora trappan är det mest påtagliga. Efter Navet for vi till Jukkasjärvi för att visa Ronny kyrkan och 30-årsjubilerande ishotellet där. Vi fick en fin och spännande guidning av hur man arbetar med det ständigt återuppstående hotellet och den del som numera finns året om. 

Sedan var det dags att bege oss till Kristallen igen för att hinna före museets stängningstid. Men döm om vår förvåning, det var stängt trots att klockan knappt var fyra. Besvikna slog vi oss ner i husets café. Där hade personalen inte mycket tid för oss, eftersom de höll på att duka mitt i entréhallen. Sakta gick det upp för oss att det nog var för att museet skulle öppnas och vi fick veta att det skulle bli återinvigning med tal och musik klockan fem. Inte visste vi om det bara var för inbjudna eller ej, men vi stannade. Vi hamnade alltså i mingel Kirunas honoratiores och fick ett gratis glas champagne och tunnbrödssnittar. Och bäst av allt vi kom in i museet och fick seden spännande samtidskonst, som nu finns där. Det blev ett riktigt lyckokast! 

Lapporten.

Resan gick sedan från kultur till natur. Vi flor till Abisko och Narvik igenom ett magiskt vackert landskap av snötäckta fjälltoppar, fjällbäckar och Torne träsk. Vi åkte linbana uppför berget Nuolja fick vacker vy över Lapporten och tog några steg på Kungsleden. 

Vi fick också lektioner i hur Sverige håller på att bli kontantlöst. Vår danska kompis hade växlat rejält med danska kronor till svenska för att få en trevlig semester, där för få pengar inte skulle sätta käppar i hjulet. Men det gjorde det ändå, för ingenstans gick det att betala för hotell eller restaurangbesök med annat än kort. Med inträdesavgifter var det likadant. När vi skulle hem stod Ronny där med alla sina kontanter. Vi hade "försörjt" henne under resan och fick en del av dem. Men samtidigt kände hon att hon inte hade kunnat vara så spendersam som hon önskat. 

Nu är det bara att hoppas att vi kan använda kontanterna här hemma. Jag vet faktiskt inte hur långt kontaktlösheten har nått här, för jag är sedan länge en helt anpassad kortbetalare, som enbart brukar ha så där en tjuga i plånboken. Men om Sverige ska bli kontantlöst, så måste vi nog göra det betydligt mer känt i utlandet, för att inte tappa besökare därifrån.