Om minne och glömska

Ikväll har jag lyssnat till intressanta tankar om minne och glömska. Det var på Berättarbaren inom projektet Ordet är ditt i Kulturhuset Fyrens café Trubaduren. Psykoanalytikern och poeten Ulf Karl Olov Nilsson och poeten och gestaltningsläraren Jenny Tunedal berättade om sina erfarenheter av möten med människor, som drabbats av demens eller Alzheimers och om hur man som anhörig och utomstående känner i dessa möten. 

Att exempelvis uppleva att inte bli ihågkommen av en förälder kan drabba hårt. Jag vet av erfarenhet hur det är efter att min pappa drabbats av hjärntumör och min mamma och svärmor av demens. Det är en utdragen kamp, där man hela tiden hoppas att få tillbaka personerna på banan. Men det går inte annat än möjligtvis fragmentariskt, som jag en gång var med om när min mamma efter år av att ha varit okontaktbar, när jag berättade saker och ting för henne, plötsligt visade intresse för att min dotter Lena-Kajsa tagit sin examen, hittat sin pojkvän Anders och med honom flyttat till en egen lägenhet. 

"Bra", sade mamma, och nästa gång jag pratade med henne frågade hon hur det var med Anders. Till saken hör att hon aldrig hade träffat honom. Men att han hörde till att den yngsta i vår familj var i trygg hamn för vuxenlivet hade slagit an något i henne, som hon var nöjd med. Det var det sista riktigt meningsfulla samtal jag hade med min mamma. Och det var fint!  Det blev nu min berättelse för kvällen.

Som dement var mamma alltså helt klart samma person som tidigare. Samma känslor och samma omsorger. Det är tydligen annars en fråga bland forskare om en dement person är en helt ny person eller en ny version av sin gamla. Hur som helst, så här efteråt ser jag minnesförlustsjukdomar som en lång och utdragen sorgeprocess, som man måste ta sig igenom. Men det är svårt att se det så, när man är mitt i. Då pendlar man bara mellan hopp, förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Enligt kvällens berättare är det normala känslor, men rådet från dem var att inte visa dessa känslor för den sjuke utan endast bevara gemenskapen, överösa denne med kravlös kärlek och vardagliga berättelser från nuet, oavsett om de fastnar eller ej. Men, man vet ju aldrig ...