Snökedjor är inget att skämta om

Man kanske kan tycka att gamla kärringar med dåliga ben inte har något att göra i fjällen. Det är säkert förnuftigt, men så tänkte inte jag. Istället blev jag så glad, när dottern Lena-kajsa med familj bjöd Matz och mig att fira jul med dem i deras hyrda skidstuga på Gaustatoppen vid Rjukn i norska Telemark. För mitt inre såg jag ett julfirande med högsta mysfaktor och tackade oförbehållsamt ja utan tanke på att miljön inte skulle vara den mest lättmanövrerade för mig. 

Det gick någon vecka och så ringde Lena-Kajsa och sade att vi nog skulle skaffa snökedjor för att komma upp för berget till stugan. Jag trodde hon skojade. Snökedjor hade jag inte hört talas om sedan jag barn, då pappa hade sådana på Buicken i en tid, då dubbdäck inte fanns.

Men nej, det var inget skämt. Branten och hårnålskurvorna med snö skulle troligen kräva snökedjor, så Matz rekognoserade marknaden och hittade och köpte några, som skulle vara lätta att sätta på. Han försökte i garaget men lyckades inte. Han tog praktiske grannen till hjälp och de tillbringade några timmar i garaget och kom till ett halvhjärtat resultat. Matz var inte nöjd, men vi bestämde oss för att chansa och när det var dags ställde vi in GPS-en och gav oss iväg. Först efter Drammen stötte vi på snöiga vägar, men då var det bara snöglopp och det var först vid Rjukan, som snön blev riktigt djup. Och där var avfarten vi skulle ta. Den var vindlande och uppåt, så det förslog, men vi körde på och litade på våra dubbdäck. Plötsligt kom en skylt ”p-plats” åt vänster och GPS-en visade dit. Men så såg vi en väg strax intill och GPS-en visade, märkligt nog, dit också, så vi valde den, för till någon p-plats skulle vi inte. Vägen vi valde verkade bebodd, fast det visade sig vara i husvagnar, som inte varit besökta på länge. Väl förbi husvagnarna visade GPS-en till höger och in på en oplogad väg med djup snö. Vi bestämde oss för att vända och Matz, som jag alltid litar på, inte minst när det gäller bilkörning, blev orolig. Det var befogat, för i vändningen fastnade bilen i en snödriva, som vi inte kom loss från. Vi var fast och sms-ade Lena-Kajsa, som inte lyckades förstå var vi var. Uppgivna såg vi framför oss en jul i insnöad bil, men då plötsligt såg jag den, skyffeln, som stod halvt begravd, lutad mot en husvagnsvägg. Matz betvingade en mer än meterhög driva, fick tag i skyffeln, började skotta och lyckades till slut få ut bilen. Med gemensam kraft klarade vi oss alltså loss. Min lilla insats var att se en skyffel, medan Matz stod för allt det fysiska. Vi blev ändå varandras hjältar! Men vart skulle vi nu?

En plogbil dök upp, vi frågade oss fram och nådde slutligen, lyckliga, platsen, där Lena-Kajsa skulle dyka upp och lotsa oss vidare till stugan, där vi sedan firade en helt underbar jul. Den känslan blev bara bättre av att det kändes gott att vi klarat lite strapatser för att komma dit. Matz och jag åkte inte skidor. Det föresvävade mig inte ens, jag hade svårt att ta mig fram till fots på det glatta underlaget, men jag klarade det och vi hade det väldigt bra i fjällen. 

Snökedjorna ligger fortfarande oanvända i bilens bagagelucka.