Äntligen kryssning i Karibien

Nu har jag gjort det, betvingat mina spöken. Matz och jag har varit på kryssning i Karibien. Det var vi för drygt fem år sedan också, men blev då skändligen avbrutna av en mördarbakterie, som åt på mitt högra ben, hotade mig till livet och tvingade mig avbryta semestern och åka till sjukhus, det blev sedan sammanlagt åtta sjukhus under ett trekvarts år. Jag blev i princip återställd. Det jag fortfarande lider av är dåliga ben, ett med lymfödem och ett med artros. Men dessa dåliga ben gav mig på den här resan fördelar för första gången. Det var långa avstånd och mycket köande på vägen till kryssningsfartyget på grund av dimma i Frankfurt och ombokning av flyget med små tidsmarginaler för byten, långa transportsträckor och samtidigt ändlöst långa köer, som mina ben inte riktigt orkade med. I en kö kom jag i samspråk med TV-killen Filip Hammars föräldrar, pappan kördes i en rullstol för att hinna fram och jag sade att en sådan skulle jag också behövt. Be om en det är jättebra, sa Filips mamma, då kan man till och med bli prioriterad. Jag tog chansen och det blev ett lyckokast - jag blev skjutsad och kvinnan som körde mig visade också vägen och såg till att vi blev prioriterade och slapp köa. Det var nog det som räddade oss, så att vi hann flygen och kom till båten i tid. Att få rullstolseskort följde mig sedan ända till hytten på båten. Jag tycker inte att jag utnyttjade systemet oförtjänt och kan även konstatera att jag hade betydligt mycket mindre assistans till kryssningens utgångspunkt i Miami i USA, än när jag förra gången lämnade samma stad  i en blåljusblinkande och tjutande ambulans. Vad är väl en rullstol mot det?

Mest sol men även moln följde oss
på kryssningen.. 

Väl ombord på Norvegian Pearl lyste solen på oss och jag klarade mig på egna ben, men det krävde också sin kvinna på den stora båten med 2000 passagerare. Det var kanske inte den lyxigaste bland kryssare, men den var ändå väldigt fin. Här rådde inte de kryssningsspecifika klädkoderna till matsalen, utan man valde speciella restauranger allt efter den stil man ville ha, och då fanns  allt från fine dining till hamburgerrestauranger att välja mellan. Gott smakade det och det mesta man intog ingick i resan. Dock inte flaskvatten, som kostade 6 dollar för en halvliter. Sprit, vin och allt annat drickbart var däremot gratis inom resans dryckespaket. Underligt med svenska ögon! Livet ombord var trivsamt och mondänt med vackra omgivningar,  shower varje kväll och intressanta föreläsningar. Bland annat hörde jag det bästa konstföredrag jag någonsin hört - ”Från grottmålningar till dagens samtidskonst på 30 minuter. Vi kom i slang med en hel del amerikaner, som var de som dominerade fartyget, men där var många nationaliteter, fast inga svenskar mer än vi. 

Vår hytt och en annorlunda selfie i spegeln.

Stiliga restaurangen Summer Palace, där kyparna på
rad inväntade matgästerna.

Matz och hans amerikanske kompis David i fartygets
hjärta Crystal Atrium, där det var konsert varje kväll.

Utfärderna i hamnarna var tyvärr svindyra, men vi unnade naturligtvis oss dem ändå. Här stötte vi däremot på patrull. Man skulle kreditkortsdeponera pengar för betalning på ett båtkort och det gjorde vi. Efter två betalningar sa dock banken hemma stopp. Inte för att det saknades pengar utan för att det var onaturligt stora uttag i ”ovanliga” länder. Ett skydd för oss förstås men samtidigt ett problem. Vi fick förlita oss på ett annat kreditkort och ta ut kontanter i mindre summor, så det löste sig. För utan utfärder ville vi ju inte vara!

Småskaligt fiske i Cartagena.

Den första gick till  Cartagena i Colombia. En charmig stad, där man lever mycket på småskaligt fiske, och förstås på turismen. Där är fin natur och dessutom finns gamla befästningar från kolonisationens tid. Dagens bebyggelse varierar från enkla plåtskjul till höga lyxhus, vilket visar att klasskillnaderna är stora.

San Felipe de Barajas slott en fortifikationsbyggnad
byggd på 1500- och 1600-talen.

Plåtbostäder i Cartagena.

Moderna Cartagena, fint belaget vid havet.

Dagen därpå var vi i Panama och då följde förstås ett slussäventyr i Panamakanalen från Atlanten till Stilla havet. Slussanläggningen var imponerande, även om själva slussningen, sånär som på båtstorlekarna,, inte skiljde sig så mycket från dem vi gjort med egen båt i Trollhätte kanal. Panama City hade storstilad arkitektur med naturen inpå knutarna. Någon Panamahatt köpte vi inte, för sådana, lärde vi oss, är tillverkade i Ecuador. Roosevelt hade köpt en där och bar den, när han 1914 släppte på vattnet i Panamakanalen. Därav namnet. Vi åkte också runt i Panama över fantastiska broar och på de konstgjorda sjöarna Gatún och Miraflores.

På Panamakanalen.

Sluss i Panamakanalen.

Panama Citys skyline.

Banabplantans tre
faser för frukt.

Nästa stopp vari Limóne i Costa Rica, där man säger ”pura vida” till nästan allt, används ungefär som ”hakuna matata” i Lejonkungen. Vi valde en regnskogstur med tåg, buss och båt och såg fantastisk vegetation, stora kokosnötsträd och mängder av bananodlingar. Bananerna växer i stora plastpåsar, varje skott ger tre skördar, som man kallar mormodern, mamman och dottern. 

Bananer mognar i blå plast.

Bananerna skördas omogna för export och mognar i sina påsar på vägen till köparen. Men bananer är inte Costa Ricas största export, det är ananas. Kakaobönorna  är annars de värdefullaste och de var en gång grunden för landets valuta. Kaffe har varit viktigt, men det lilla landet kan inte tävla med de stora jättarna Brasilien och Colombia i kvantitet, så man satsar istället på kvalitet i mindre skala. En hel del djur stötte vi på under färden - apor och fåglar, som jag inte minns namnet på, och i vassen lurade små krokodiler. Costa Rica är det fredligaste landet i Centralamerika,  även om där förekommit diktatur och inbördeskrig. När demokrati infördes avskaffade man militärväsendet helt till förmån för välfärd. För bland annat det och arbetet för fred i hela den centralamerikanska regionen fick deras senare president Óscar Arias Sánchez Nobels fredspris 1997. Människorna har det förhållandevis bra ekonomiskt, men det har inneburit en underklass av invandrare från kringliggande länder, som gör jobben som costaricanerna inte vill ha.

En liten krokodil på simtur vid vår utflyktsbåt.

Vi for vidare och förbi Nicaragua, men då var det sol- och baddag i poolen på båten. Och jag passade på att idka men veckoliga vattenträning på bortaplan.

Jag tar ett härligt bubbelbad på båten.

 


Nästa gång lade vi till vid ön Harvest Kai utanför Belize, varifrån vi snabbt tog oss med en härligt svallvågsskapande färja in till fastlandet. Det vi såg av Belize var paradisiskt vackert. Vi kom till Placencia, som måste betraktas som någonting av Belizes Marstrand, fast med blommor istället för klippor. Stans centrum hade inte vanliga gator, utan de var som bryggdäck i trä och längs dem fanns mysiga små hus där folk verkade ha det gott med trädgårdar, som liknade våra krukväxtfönster i megaskalning. Landet kändes lite engelskt, kanske inte så konstigt, eftersom det var brittisk koloni till så sent som 1973. Mycket ung befolkning är det i Belize och många utländska investerare opererar i landet. Gott om delfiner sas det finnas i vattnet, men vi såg inga. Vårt besök var lite av ett kvick-stopp.

Belize presenterar sig och jag tog plats bakom z.

Racerfärd från Harvest Kai till fastlandet i Belize.

Blomstertätt i Belize.

Lägg till bildtext

Ljuvlig strand i Belize.

På tur stod sedan ön Roatán i Honduras, där vi åkte runt i det kuperade landskapet och träffade bland annat  leguaner. Ett eget ”vita hus” för en f.d. guvernör har dom, men det lyckades jag tyvärr inte fånga på bild. Det var faktiskt till salu för 20 miljoner dollar, men vi köpte inte..😉 Som väl var stötte vi inte på varken den beryktade droghandeln eller övrig kriminalitet i Honduras. Vi såg heller inget sådant i Columbia, där det också lär vara högkriminellt. I Honduras testade vi en ljuvlig Beach vid Las Palmas på ön Roatán.

Pricken i vattnet är jag, som badar i ljummet Atlantvatten.

Sista stationen på kryssningen var Mayakusten i Mexiko, men där sparade vi in utfärdspengarna, eftersom vi tidigare har varit på resa runt i Mexico och hört massor om både majakulturen samt  aztekerna och sett deras pyramider. Vi höll oss vid kajen med tapas till lunch och Margarita-drink till eftermiddagen för att i alla fall få äkta mexikansk stämning. 

Explosiv konsert avslutade livet ombord på båten med tre superskickliga artister som med dansare och full orkester gestaltade Michael Jackson, Tina Turner och Elvis. 5 ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️ av 5! Och det är samma betyg, som jag ger hela kryssningen.