Utzon - en arkitekt att lära av

Nu har Matz och jag varit på en härlig liten minisemester i vackra Skagen tillsammans med vår danska väninna Ronny. Vi har gjort vad man ska där på museer, stadsvandring och Grenen. Igår körde vi Ronny till Ålborg och därifrån skulle hon vidare till Holstebro. 

Matz och jag blev kvar i Ålborg och ägnade dagen åt Utzon Center vid Limfjorden. Det var särskilt spännande, eftersom vi för inte så länge sedan besökte operahuset i Sydney, som arkitekten Jörn Utzon både ritade och gav upp sedan han vunnit en internationell arkitekttävling. Det är sorgligt att hans livsverk slutade ed att han gav upp och att han valde att aldrig besöka det, när det gjordes klart av andra. Nu finns det i alla fall på UNESCOs världsarvslista och de pengar Australien spenderade på huset ges numera tusenfalt igen av intresserade turister från alla världens hörn. Innan vi besökte operan förra året hade det stått på min bucket list, sedan det byggdes. 

På Utzon Center berättades om sparsamheten som rådde under bygget av huset. Utzon skulle ha tvingats betala hantverkarna själv om hans interiör skulle ha blivit verklighet, och det gick självfallet inte. Därav den stora skismen, som ledde till att han var tvungen att ge upp. Slutet blev att exteriören och själva huset är Utzons verk, medan inredningen färdigställts av andra. Men även om de styrande snålade in, så var det mängder av människor som stödde Utzon. Det kunde man se i en massa brev i centrets utställning Horisont med anledning av att Utzon i år skulle ha fyllt 100 år.

Utställningen fokuserade mycket om hans inspirationskällor. Han hittade dem på resor världen över. I Marocko tog han upp människors sätt att leva enkelt och användningen av naturens material. I Mexico trollband pyramiderna honom med sina höga trappor och i Kina och Japan var det de lätta taken, som fascinerade honom. Till detta hade han en förkärlek för gamla församlingskyrkor, som var byggda på naturliga höjder. I Sydney byggde han inte på en höjd, men väl på en speciellt utformad plattform vid vattnet, där operan skulle bli lika väl synlig. Tempeltrapporna kan man ana i byggnadens utformning och orientintrycken finns i de svävande, nästan snäckskalsliknande takformationerna. 

Enkelheten kan man väl spåra i hans mindre hus, där han verkligen byggt på människors villkor. I USA träffade han arkitekten Frank Lloyd Wright och han har tagit upp mycket av dennes gränslöshet mellan ute och inne med hela ytterväggar av fönster och hus nästan utan eller med lätt flyttbara innerväggar. Allt i syfte att människan alltid skulle stå i centrum både vad gäller känslor och behov. Hon ska bäras upp av golvet, inte spärras in av väggar och inte tyngas av taket.

Utställningen var väldigt välgjord, informativ och lättillgänglig och det var verkligen en fröjd att uppleva hur mycket någon kan bry sig för att i sina byggnader få människor att känna sig riktigt väl till mods. Tänk om alla byggde så!