I Birgit Nilssons spår

Nu när sommaren varat så länge, trots att vi ännu inte passerat midsommar, var det allt dags för lite semester. Matz och jag tog bilen och åkte ut i det blå mot Skåne. Båstad, tänkte jag och när vi närmade oss kom vi att tänka på att det visst finns ett museum om Birgit Nilsson där. Vi hittade en webbplats med information och adress, men gps-en gav inte mycket vägledning om hur vi skulle ta oss dit. Vi körde på måfå och gav snart upp och sade att vi åker till Torekov istället.

Men så plötsligt var vi där på Svenstadsvägen och såg en vägskylt till museet. Vi var framme riktigt utan att veta det, och därmed var vår dag gjord. Vi spenderade måna timmar i museets utställning med en fantastisk audioguidning, som inte stod den på ABBA-museet på Djurgården efter. Vi fick veta allt om Birgits liv från de skånska åkrarna till världens alla operascener. Det berättades om alla hennes roller, om hennes stjärnstatus i hela världen och om den enkla person hon också var. Det var fantastiskt att följa hennes resa både genom motgångar och fantastiska framgångar. Audioguider gav både ingående berättelser, ofta av Birgit själv, och en hel del sångexempel ur hennes digra repertoar. 

Hennes vackra scenkreationer kunde vi också beskåda liksom många av de utmärkelser och förtjänsttecken, som hon förärats genom sin karriär. Den käraste för henne var en ring, som ståplatspubliken på wienoperan hade samlat ihop till henne och som föreställde henne i rollen som Isolde.

Man kunde också se hennes kontrakt med operahusen och hon lär ha varit en tuff förhandlare, som alltid krävde att hon skulle få minst lika högt gage, som den för tillfället högst betalde sångaren. Hon krävde samma rätt för kvinnor i en tid, när den inte var självklar. Hon ställde till ett väldigt liv, när hon en gång upptäckte att hon inte var den högst betalda. Då kröp operachefen till korset och lovade henne en guldtallrik för varje år hon ställde upp. Efter tre år upptäckte hon att guldet inte var äkta och frågade då om operan heller inte ville ha guld från hennes strupe. Hon visste sitt värde och lyckades omsätta det i pengar. Men hon blev ändå aldrig högfärdig eller girig, det hade hennes mamma Justina varnat henne för. 

Hon blev hela sitt liv sin hembygd trogen och har skänkt stora summor till hembygdsföreningen i sin hemby och så länge hon sjöng aktivt kom hon alltid tillbaka till sin barndomskyrka i Västra Karup för konserter. Därefter tog hon dit skickliga gästartister. Både hon och gästerna sjöng alltid gratis där och intäkterna gick oavkortade till hembygdsföreningen. Birgit står också själv bakom museet, som ligger i hennes fädernegård sedan 1700-talet. Vi var också på rundvandring i hennes barndomshem. Enkelt men förgyllt av antikviteter hon köpt och gåvor hon fått.

Lite lekamlig spis unnade vi oss också i stallchefen. Där kunde man njuta av bakverk efter Birgits recept. Jag prövade Aida-tårtan av choklad, mandel och maräng. Och jag lovar, den slog Sachertårtan jag åt på Hotell Sacher i Wien härom veckan med hästlängder.

Mycket nöjda efter besöket for vi till Hovs hallar och för i natt har vi tagit in på hotellet där. Dagen avslutar vi där med en middag, som ingår i Bjärehalvöns restaurangfestival, som pågår just nu.