Resa med flödande nostalgi

Nu är det åter till vardagen efter att jag i en vecka nostalgiskt har vandrat i Wien mina drömmars stad. Jag var där med Lena, en av mina bästa skolkamrater. Jag var 16 år, när vi första gången var där på språkresa och det var vi även de två somrarna därefter. I sinnet kände vi oss åter som de tonåringar vi var då, även om stegen nu var  långsammare och nyfikenheten var bytt mot kärt återseende.

Vi åkte inte till engelska sydkusten på språkresa, som de flesta av våra kamrater gjorde. Vi var operettokiga och längtade efter att se och uppleva alla platser det sjöngs om. Och vad skulle då ha varit naturligare än att ställa kosan till Wien och Österrike? Första året var vi i Tyrolen med utflykt till Wien och de två kommande valde vi sommarkurser vid Wiens universitet. Det blev väl si och så med studierna, men tyska lärde vi oss ändå, inte minst av killarna vi träffade och operetterna vi sprang på. 

Många hemma höjde på ögonbrynen för operettintresset. Mossigt och gammaldags tyckte en del kompisar. Men för oss var det bara härligt och romantiskt till fantastiskt sprudlande vacker musik. Det var väl minst lika bra eller bättre än att sluka "Min melodis hjärtebibliotek"? Jag vill påstå att operetterna lade grunden till mitt intresse för viss historia och samhällsutveckling. Ville veta mer om bakgrunden till det de sjöng om och ironiserade över i operetterna. Det födde också ett starkt intresse för klassisk musik, teater och djupare kultur, som senare ledde mig till att studera och arbeta med kultur. Så nog har operetterna haft en avgörande betydelse för mitt liv.

Operett såg vi givetvis även nu på vårt återbesök i Wien. Vi var på Volksoper och såg Emmerich Kálmans Cirkusprinsessan i fin uppsättning från excellenta platser i mitten på första bänk på parkett. Jag har inte sett den operetten sedan jag var 13 år, men texterna satt, så att det nästan blev lite kaos i huvudet, när de sjöngs på tyska och dessutom textades till engelska. Men det fungerade.


Det var inte vår första återresa sedan ungdomsåren. Men det var första gången vi gjorde en turistisk rundtur i staden. Mest gjorde vi det för att lätt komma runt till alla platser. Men jag lärde mig också en del. Platsen Schwedenplatz, där Donaubåtar lägger till, har jag alltid trott haft sitt namn från Gustav II Adolfs härjningar i Europa. Så icke. Namnet kommer sig av att svenskar efter andra världskriget just där serverade mat till fattiga barn, som drabbats hårt av kriget. Alltså plats för att lite sträcka på den svenska nacken och tänka på att man alltid har nytt att lära.

I övrigt sprang vi inte ner sevärdheter den här gången. Vi insöp mest atmosfären och gjorde lite av vad vi gjort förut. Men ett helt nytt besök vi gjorde var på Haus der Musik. Det var ett interaktivt museum med särskilda rum för var och en av de olika stora klassiska kompositörerna, som verkat i Wien. Rundturen slutade med att man som besökare själv fick prova på att dirigera wienersymfonikerna i olika musikstycken med taktpinne, partitur, dirigentpult och allt. Det var inte lätt. Musikerna på filmen följde verkligen minsta rörelse man gjorde och viftade man för mycket fel blev det kaos i orkestern och någon av musikerna reste sig och gav en en rejäl utskällning. Bröt man stycket genom att lämna dirigentpulten blev utskällningen än värre. Det hela var oerhört illusorisk gjort, och vi blev länge kvar för att titta på hur våra medbesökare klarade sitt dirigerande. Det blev både vin och vatten tills, som jag tror, en riktig musiker kom och fick orkestern att låta fullkomligt rätt. Här fick man bokstavligen lära sig hur mycket en dirigent betyder för resultatet.

Vi stannade så länge i musikhuset, att vi missade ett besök i Grinzing, som vi hade tänkt göra. Avslutningen på Wienvistelsen blev i stället källarrestaurangen Twölf Apostelnkeller med stadtheurigen och schrammelmusik med bland annat "Wien,Wien när du allein" och allra sist äkta sachertårta på Hotel Sacher.

En jättefin resa var det, men något hände, som jag aldrig trodde skulle ske. Jag tyckte inte om hotellfrukosten. Den hade för många brister för att väcka den härliga känsla jag alltid brukar få av sådan. Men, vad gör väl det, när man har det bra i övrigt? Och att det var sparrisveckor på restaurangerna i Wien just när vi var där gav ändå fullpoängare för det kulinariska.