Utan täcke i Kap Verde

Den började inte så bra, vår semestertripp. Första snöfallet, när vi skulle till flygplatsen. Åkte därför supertidigt, men sedan var det förseningar och vänta, vänta. När vi väl var iväg blev det hudraulikproblem på planet, så vi fick landa och övernatta i Las Palmas på Kanarieöarna i väntan på lagning. Tekniker och teknik för hydraulik fanns nämligen inte på vår slutdestination, Sal i Kap Verde. Väl där var det åter väntan denna gång på incheckning, eftersom hemresenärerna också försenats, fast inte så lång vänta som i Las Palmas, där vi på fina hotellet Radison Blue, som vi inte hann njuta av, tvingades stå över en timma i kö. Men det är klart, det var ändå imponerande att de lyckades få fram rum till nästan 400 oväntade gäster.

Nåväl till Kap Verde kändes det faktiskt lite märkligt att komma från lyxen i Las Palmas. Det var öken, fattigdom, trasiga gator, avstannade byggen men också fina hotell. Verkligt afrikansk känsla, mycket lik den vi hade i Mozambique, när jag var med Matz på biståndsprojekt där. Inte konstigt, Kap Verde är ju En afrikansk utpost mitt i Atlanten och som Mozambique en gammal portugisisk koloni. 

Vi bodde inte på lyxhotell med "all inclusive" som många andra. Vi hade lägenhet för självhushåll mitt i stan Santa Maria på ön Sal. Klimatet visade sig redan från början vara excellent - sol och 26 - 29 grader dygnet runt. Helt underbart! Vår lägenhetsanläggning var fin med massor av blommor, fin pool och atlantvatten inströmmande i en mycket skyddad gammal hamn, där fina bad erbjöds, tills några, trots förbud, kom dit med en hund. Det tyckte jag inte om. 

Lägenhet lämnade en hel del i övrigt att önska. Första natten var ett rent helvete. Jag bara längtade bara hem, för där fanns inga täcken, bara lakan. De var egentligen inte nödvändigt för värmen, men jag behöver alltid något lite tyngre, när jag ska sova. Gjorde ett provisoriskt täcke av frottéhanddukar och en jacka jag hade med, men det funkade inte. Och faktiskt, jag frös trots värmen! Tackade för att jag kan lite portugisiska och lyckades få städerskan att plocka fram ett täcke redan första morgonen. Fin service och då längtade jag inte längre hem, utan gav mig ut att njuta av det underbara klimatet. Lite annat trist i lägenheten var att där inte fanns tillräckligt starkt ljus för att läsa efter kl. 17 och det var klurigt att hantera den instruktionslösa gasspisen på kvällstid. 

Det blev alltså många restaurangbesök, i och för sig trevligt. Men maten var inte särskilt spännande, mest tonfisk och det är inte min favorit. Allt annat var importerat till denna ökenö, så det var dyrt att gå ut och äta. Ändå unnade jag mig grillad hummer och grillade jätteräkor några kvällar och det var verkligen supergott.

Mest blev det leva i nuet och ta dagen som den kom och semestra med att sola och bada. Inte precis det Matz och jag brukar ägna oss åt, även om jag är lite av ett vattendjur. Vi åkte förstås också runt på ön Sal. Vi var i fiskebyn Palmeira och öns huvudort Espargos. Vi kollade på vulkanberg och jag badade vid saltgruvorna Salinas, där man flöt som en kork i 26 % salthalt, nästan som i Döda havet, fast inte lika kletigt vatten som där.

Shopping ägnade vi oss inte mycket åt utöver maten till självhushåll. Den reglerade affären för inhemskt konsthantverk var tyvärr stängd. Alla senegaleser vid marknaderna var irriterande med sitt eviga "Hår mår doo? Titta market, bara titta!" Vi ignorerade dem, men man fick inte gå i fred på gatorna. Ganska fredligt verkade det dock vara i stan, även om vi hörde att massor av droger lär florera. 

Juldekorationer togs fram på Kap Verde, när vi var där. Men ack vad sådana passar illa bland palmer och sand, så julen ska vi nu hellre fira hemma, den kyla och blåst, som mötte oss vid hemkomsten, till trots. Men sammantaget var det både ljuvligt och trevligt att så här i vintermörkret komma bort några veckor och uppleva sol och värme.