GRÄNSLÖST om allt och ingenting

Vi bara fortsatte söder ut ...

2012-01-31T00:13:00.003+01:00

När jag var i Norrbotten förra året var det självklart förmig att resa runt och se mig om varenda helg. Mina arbetskamrater undrade hurjag orkade och sade att jag på kort tid upplevde mer än de gjort, som bott därhela livet. Det tror jag kanske inte, men nyfikenheten drev mig och upplevelsernablev många och härliga. Det finns det många inlägg om här på bloggen.

Nu är jag hemma igen och jag kom på att helgerna inte allsär så innehållsrika längre. De springer bara fort iväg och vips är vardagen härigen. Det måste man ju råda bot på, så efter jobb i Halmstad i fredagsbeslutade Matz och jag att fånga dagen och inte åka hem utan heltfrankt fortsätta ut i det blå ...

Vi styrde söder ut. Naturen var inte så lockande för detblåste och var isande kallt. Vi ville inomhus och det blev halt i Malmö. Låterkanske inte så exotiskt, men det var mer än fyra år sedan vi sist var där. Ochdet är mycket när det gäller Malmö, som växer och förändras så det knakar. Och förnyelsen fascinerar genom spännande möten av gammal och ny arkitektur.

Vi bokade hotell med härlig innergård och gav oss ut påstan. Moderna museet blev första målet för där hade vi inte varit förut. Blevimponerad och tyckte om det lilla formatet på museet, där allt kändes såtillgängligt. Och det var också intressant att se konsten tematisk utställningoch inte bara visning av samlade verk. Scenbyte hette utställningen somvisades. Först förvirrande för jag trodde besviket att det var omhängning. Menså inte. Det var första delen i en serie, som ska visa museets samlingar i sinkontext. Och den här passade verkligen mig med sin presentation av hur den tidiga 1900-talskonsten levde gränsöverskridande meddans och musik i både genrer och konstnärliga uttryck. Audioguiden var föredömligt sammanfattandeoch hade varit ännu bättre om inläsaren fått instruktion om utländska uttal.Tänk att det kan störa så, när någon uttalar fel. Man tappar plötsligt tråden.Eller är det bara språkpolisen i mig som gör så …Nåväl målningarna av Matisse, Klee, Picasso, Aguéli,liksom Hjerten, Dardel och de andra vari alla fall guld att se. Dardels Den döende dandyn är svår att se sig mätt på.

Presentationen av Rolf de Maré och Svenska Baletten varintressant. Lätt beklämmande var det att höra om ansträngningarna för att fågehör för dansens förnyelse från tyll och piruetter var de samma då som defortfarande är idag. Den förankringen tar tydligen sin tid …

Mer konst bjöd Malmö konsthall på med Gerhard Nordströmsgigantiska och starka målningar och små grafiska blad från krig och förödelse.Kombinationen med Goyas stora grafiksvit med detaljer från hur vanligamänniskor drabbas i Krigets fasor gav ytterligare en dimension. Öde övergivnamiljöer visade Gerhard Nordström också i vissa målningar och de förde tankarnatill Jan Jörnmarks intressanta fotodokumentation av just sådana platser.

Bara kultur får det inte bli när Matz och jag är ute.Trafiken ska också ha sitt. Och den nya tunneln under Malmö var verkligenspektakulär. Vid stationen Triangeln gick man ner som i en glasigloo och påcentralstationen var utsmyckningen verkligt spektakulär. Längs väggarnarullande bildspel i fyrkanter som gjorde att man fick förnimmelsen av att resapå ett tåg och kika ut genom rutorna medan hela världen rusar förbi.

Malmö by night var också härligt att flanera i. Jag älskarde stora trafiklösa torgen. Vilket folkliv, vilken stämning och vilken miljö.Fina upplysta fasader, gatubelysning med riktig eld och massor av öppnauteserveringar kylan till trots. Malmö har helt klart puls. Trivsamt kändesdet, när vi vandrade runt. Att sedan morgonen därpå läsa om två beskjutningarnästa dag, kändes märkligt. Kriminaliteten finns där, men vi märkte inget. Jokanske, polisbilarna var många, men det var allt vi såg …

Vad är egentligen en bibliotekarie?

2012-01-16T18:28:00.000+01:00

Jag har jobbat sida vid sida med bibliotekarier i trettioår. Det har talats och talas fortfarande mycket om bibliotekariernas viktigaoch unika kompetens. Jag vet verkligen att den finns! Och det gör även nidbilderna- från förr tanten med knut i nacken, tystnadsfanatikern, ordningsivraren, sagotantenoch från senare år bokbombaren, killen i läderbyxor och så givetvis MariaLundquists galna Sally. Bibliotekarierär tacksamma att driva med. De är omtyckta och de man gillar driver man gärna med. Det är positivt, men av nidbilderna finns det ytterst få i verkligheten, av deengagerade och hängivna däremot väldigt många. Mest upplever jag attbibliotekarier behandlas med respekt, dock inte alltid i lönesammanhang. Fast när de ska beskrivas blir det oftasti svepande termer som att de klassificerar, gör informationsökningar i databaser, arbetar med medieplanering och insatser för att människor ska läsaetc..

Det mångfasetterade i yrket liggeroftast i det där lilla etc., som liksom är underförstått. Det tror jag inte ärbra. Jag tror att yrket måste definieras tydligare, så att användarnyttan kommer fram ordentligt. Bredden i att väcka både lust och kunskap gör att det spretar.Seriös och lekfull på samma gång ger ingen tydlig bild. Och så biblioteket förstås, kunskaps- ochupplevelsepalats i förening. Termen är lite fast i sitt eget etymologiska fängelse –biblion från grekiska för bok och theke för förvaringsrum. Det stämmer givetvistill liten del, men förvaring är ändå det bibliotekarier ska syssla minst med. Cirkulation,rotation, nyfikenhetsstillande och härliga upplevelser är istället vad som skaut av det hela.

Just nu arbetar jag i en processkring biblioteksutveckling. Där är det tydligaste budskapet att ett bibliotekinte i första hand är ett fysiskt rum utan en verksamhet och bibliotekariendärmed utvecklare och inte förvaltare. Vi pratar mycket om bibliotekariekompetens, men som vanligt finns inget enkelt och konkret svar på vad det innebär. Jag ger mig inte utför att ha det svaret, men har försökt att formulera den kompetens som finns i yrkesrollen konkret. Om inte förannat, så för att kanske få fram en diskussion som kan leda till en tydlig beskrivningav vad bibliotekariens unika kompetens egentligen är.

Så här ser jag på bibliotekarien:

”Initierad och inspirerandenavigatör och förmedlare i en komplex fysisk och virtuell medievärld, somomfattar allt från högteknologisk vetenskap över samhällsrelationer och underhållning tillskiraste poesi. En person som alltid har alternativ, om det som söks inte finnsoch förstår vad som söks och finner det även när önskemålen inte är konkreta.En vägledare i den förädlande processen från information och medier tillkunskap, upplevelser och personlig utveckling.”

Fångad av en ordlek natt och dag

2012-01-16T00:12:00.000+01:00

Jag är fångad, biten, uppäten, fast! Och jag visste det. Igår blev jag med appar till min padda. Och det var Wordfeud jag var ute efter. Hela kvällen igår och dagen idag har spelet lockat och tjusat. Konstigt egentligen. Jag som avskyr tävlingar och inte är någon spelfantast. Mannen min hatar exempelvis att spela tennis med mig för att jag inte ger mig här och vill vinna. Jag bara slår för att det är kul. Kommer bollen rätt är det bra, men det kvittar liksom. Att slå och se om jag träffar rätt är det jag tycker är roligt.Inte att slå motståndaren. Men nu inser jag att detfinns undantag i min inställning att det inte är målet som är resan värd utansjälva redan. När det handlar om ord blir det annorlunda.

Jag älskar ord ochvill så gärna att de ska älska mig tillbaka. Komma till mig, krypa upp hos mig, vara mig nära, när jagbehöver dem och nu förrätta storverk tillsammans med mig i Wordfeud-världen, som är ny för mig. Jag har tio spelomgångar igång just nu. Det vore attljuga, om jag säger att de går min väg. Första omgången vann jag visserligen påmålsnöret, räddad av ett välplacerat z. Nybörjartur ska man ju ha! Men det skamycket till för att de övriga ska vandra samma väg. Jag ligger hopplöst under ...

Jag hoppas i alla fall att jag kan träna upp mig. Något ska väl all den tid jag bara underett dygn har ägnat åt ordplaceringar ha lärt mig. Men för färdighet krävs det säkert mer. Det har man ju hört om folk som tävlar. Idog övning lär vara receptet för att bli riktigt bra. Frågan är nubara hur jag ska hinna med annat, för det här är riktigt kul. Får nog ta migett allvarligt resonemang med mitt prioriteringsjag. Orden i min värld ska faktiskt skrivas också, inte bara flätas ...

Synad via Facebook

2012-01-08T03:24:00.000+01:00

Facebook håller ordning på mig. Vet vad jag säger och listar verktygen jag använder för att göra det. Verktygen är alltså ord.

Inspirerad av blogg- och facebookvännen Charlotte Magnusson Frycklund synar jag här mina vanligaste ord lite i sömmarna. Jag försöker bringa mening i dem för att få fram vad som varit viktigt för mig under året. De tyder på att jag har varit förnöjd men samtidigt lite vacklande försiktig i vad jag uttalat mig om. Och en ganska tydlig bild verkar en sammanfogning av mina 20 mest frekventa facebookord faktiskt ge av vad vad jag känner för året som gick och förväntar mig av det som kommer.

Status:
Tack Luleå! Gillar härlig tid.
Dags! Måste väl nästan kopiera detta fall imorgon ...
Lite väntar Kungsbacka,
kanske även Göteborg ...

Facebook har även noterat att jag slängt ur mig några udda, långa ord. De förefaller också relevanta och rör min omvärldskommunikation runt det som är beroendeframkallande liksom förhoppning om att antivirusprogrammet skyddar de ord jag präntat ner.

Nog känns det tryggt i Facebooks händer ...

Trettonhelg med stämning

2012-01-08T00:04:00.002+01:00

En ”Gott nytt år”-hälsning över sms med några ord om att viborde ses blev snabbt till en trettonhelg på Österlen. Det känns fint med impulsivabeslut och ännu bättre att plötsligt fira en helg med gamla goda vänner. Ihällande, nej ösande nästan vattenfallsflödande regn forsande över vindrutangick färden mot Skåne och en vitkalkad gård i Tomelilla, där många av SvenskaOrds filmer sett dagens ljus. Vi kom i kvällningen, steg in i stugvärmen ochgenast infann sig den där högmysfaktorn, som ljudet av vinande blåst ochsmattrande regn i becksvart omgivning kan frambringa, när man befinner sig isäkert skydd inomhus, pratar gamla minnen över god mat och tar sällskapsspel påstörsta allvar. Tiden gick fort, timmen blev sen och jag somnade som en sten.

Och stenar blev det nästa dag. Biltur och vandring överÖsterlen med bland annat Hammars kullar slutade vid mina absoluta favoritstenarhögt ovan de svallande vågorna i Kåseberga hamn. Ales stenar som majestätiskthöjer sig i sin skeppssättning blev dagens final. De mäktiga stenarna som avvissa sägs vara en solkalender nådde vi denna dag i månljus. Åsikterna omstenarna må gå isär bland olika läror om vem som rest stenarna och varför. Jagbryr mig inte om det. När jag är där är de bara här och nu och heltvidunderliga i sitt läge och sina former, starkt kryddade av den mystiska idunkel dolda härkomsten. Här stod jag länge, länge, beundrade och begrundade.Ales stenar är en plats att återkomma till om och om igen. Och som i den härvinterkulna kvällningen hade jag aldrig sett dem förr.

En tur till Ystad blev det också. Den anrika arkitekturen isödra Sveriges gamla städer är magnifik. Längre norrut kan vi svårligen mätaoss med den. Trappstegsformade tegelfasader och korsvirke är bara så vackert. Hasse och Tage-museet i Tomelilla såg vi utifrån, besök där får det bli, någon gång när det är öppet.

Öppet var det i alla falla i Kivik.Vårt mål där var Buhres fisk och rökeri, en högst välsorterade fiskaffär fylldav läckerheter med en dragningskraft på smaklökarna, som både gjorde plånboken lättöppnadoch kvällens middag synnerligen delikat.

Och så kom tredje dagen gillt, om man nu kan säga så. Jag gördet i alla fall för solen var här, strålande och gassande så att vi på trettondagen fick seÖsterlen från den vackraste sidan. Visserligen vinterkalt, men vad gör väl det,när böljande gröna vidder breder ut sig, havet ligger stilla och det nästanluktar vår i luften.

Man kan undra vad som väntar nu. En berg- och dalbana mellan årstider kanske? Så får det kanske bli och då ska den här helgen få slå an tonen.Jag ristar i minnet att det går att njuta fullt ut i alla väder, om man bara vill och bestämmer sig för det.

Tankar om nytt och gammalt

2012-01-01T23:49:00.000+01:00

Så här på årets första dag finns skäl till fundering över förhållningssättet till vad som kommer liksom vad som gått. Allt bådade i vart fall gott i nyårsnattens festligheter med goda vänner, sherrymemory, champagne, skaldjurssoppa, laxtartar, renfilé,hummer, chokladmousse, lingonpäron, brylé, exotisk frukt ochspecialprogrammerad sekundnedräknare till skiftet mellan åren.

Men årets sista dag var inte bara kvällsfest. 2011 slutademed en fantastiskt vacker vinterdag, som speglade både den vår som komma skall och denhöst, som ännu inte har gett vika för att ge vintern riktig plats. Ute i bohuslänska havsbandet var det påtagligt. Jag ville nästan kasta mig ut i vattnet. Solen sken blekt men starkt och färgade hällarna guldvarma. En båttur ut till kobbarna kändes alls inte fjärran.

Fast temperaturen var inte samstämd med det visuella. Frosten skapade en vitfrusen bro ut mot ön Trälen, där Volvoen gång hade en semesteranläggning, som sedan sålts och fått förfalla under decenniertill följd av misslyckade projekt. Här kommer nog snart fashionabla bostäderatt finnas, en ny framtid väntar och den blir annorlunda, men säkerligen heltfantastisk.

Det är inte meningen att man ska gå ut på ön, för det har hänt att de förfallna husen satts i brand. Senast nu i december enligt GöteborgsPosten. Området är egentligen taggtrådsstängt, men även taggtråden har drabbats av förgängelsen.

Vår tanke var bara att ta en promenad vid havet. Men det blev mer. I nyårsaftonsmagi väckte den här lämnade och uttjänta miljön med sina reminiscenser till lite eftertanke. Här finns spåren av det som har varit och inte längre är. Enkla sommarhus står som ruckel i väntan på att lämna plats för luxuösa villor. Undrar omträden som ger vision av trollskog dåfår vara kvar.

De halvt rivna tegelväggarna, som fortfarande resersig med stolthet i högar av fallet tegel och faktiskt har lite likhet med Per Kirkebys skulptur på Norra Älvstranden har med all sannolikhet en mycket utmätttid. Stolen som någon en gång suttit på är ärrad men förefaller stark i detramverk som återstår och grävskopan som har stannat utan att fullborda sittverk står rostad på sin post och verkar nästan ha antagit en mänsklig uppsyn.

Detfinns skönhet i det gamla nötta, som det naturligt vilda lätt förenas med, så snart människor drar bort. Lite så är det kanske också med åren. Den tid somvarit dröjer kvar som minnen och blir riktigt vacker genom att man minns den både med en känsla av patina och för att den faktiskt en gång var vårt nu.

Jag vill inte se det som att gamlaåret lägger sig att dö, som Jan Malmsjö läser i Tennysons Nyårsklockan. Det är för sorgligt. Jagtänker att det lever kvar och länkar gammalt till nytt. I den gränslösa värld jag vill ha omkring mig väljer jag att se attallting hör ihop, är vackert som det är, förändras, förnyas och bygger på vartannat. Så kanske ska jag inte önska oss alla ett gott nytt år utan helt enkelt bara ett riktigt gott år i tidens kedja

PS På ön Trälen spelades dokusåpan med samma namn in år 2006
Se även Jan Jörnmarks bilder från Trälen

Ett annorlunda år

2011-12-30T16:29:00.001+01:00

Tabula rasa. En tom tavla mot den vita snön utanför. Såsåg tillvaron ut för ett år sedan. Ingenting direkt inbokat. Allt kunde hända,eller ingenting.

Hur blev det då? Jo, det blev annorlunda. Att jag skullekomma att tillbringa halva året i Norrbotten, var ingenting som ens fanns i minfantasi då. Men ett facebooktryck bort visade sig den möjligheten lura. Jagbestämde mig snabbt, visst ville jag jobba i Norrbotten, visst ville jag varamed och sjösätta den nya kultursamverkansmodellen, eller koffertmodellen, somden också kallas. Så jag packade min personliga koffert och drog mot norr. Dethar jag inte ångrat en sekund.

Massor av nya intryck, insyn i den nya kulturpolitikenoch en liten annan syn på världen har jag fått med mig från året som gått. Jaghar lärt mig se kartan som en böjd banan med blandning av Norge, Sverige, Finlandoch Ryssland som den centrala. Barentsregionen har seglat upp i mitt medvetandesom ett samarbetsområde värt att beakta lika väl som EU. Jag blev regionpatriot ochhejade på Lule hockey. Attans att det inte ledde till seger! Så har jag sovitpå is i Jukkasjärvi, sett islossningen i Torne älv, vandrat en liten bit påKungsleden och varit inne i det som ska bli världens största profana orgel som också digitalt ska bli den första att kunna spelas på från alla världens hörn, där en dator finns inomräckhåll. All världens ljud ska klinga i Piteå! Jag har dessutom fått bo med vattenutsikt. Å, vad jag älskar det.

En norrbottniskperiod i våras blev det, en i höst och däremellan sommaren hemma som också innehöll Danmarksbesök med familjen och släktbesök från USA hos oss. Och så har jag jobbat hemma iKungsbacka med skriverier och guidninga och med biblioteksplan i Halmstad, fast där kallas den förstås riktlinjer för biblioteksverksamheten.

Resor har jag alltså fått enbeskärd del. Men inga sådana där långresor, som jag de senaste åren har varit på.De har fått anstå. Och väl var kanske det. För förra året hade vi sneglat påJapan. Och det var ju inte riktigt vältajmat med tanke på vad som hände med kärnkrafteni Fukushima.

Långresor har fått ge vika till förmån för långa resor i Norrbotten, där avstånden inte är små. Jag harlärt mig älska denna landsända och blivit lite ambassadör för att nämnaregionen vid dess rätta namn. Norrlänningar säger vi sörlänningar gärna. Men detär inte adekvat.

– Bor du i Götaland? blev svaren, när jag pratade om Norrland.

– Nja, så säger jag ju inte ...

– Nä, det gör inte vi heller, Norrland kan ju likagärna vara nere i Östersund. Norrbotten heter det här! Norrland är bara för desvepande rörelserna i väderrapporten.

Men nu är Norrbottensäventyretöver. Nu väntar mer prosaisk vardag på hemmaplan. Nyår stundar, trots att ingen snö har fallit. Men ändå är sig världen lite lik. Tre dagars nyårsfirande hägrar somförr hos vänner i bohuslänska havsbandet. Det är härligt att vara hemma också, inte minst i glada vänners lag. Och nu ligger en ny tabula framför mig, som kanske inte är helt rasa, men ändå har god plats att fyllas av sådant jag ännu inte vet någonting om ...

Gott slut och Gott Nytt År till dig som läser detta med en vacker vintrig vy över Lule älv.

God Jul

2011-12-23T12:39:00.003+01:00

Jobb in i det sista med en massa apparatstrul. Matberedaren lade av, skrivartonerna tog slut en efter en, Två fick jag tag på, en inte. Men nu tror jag allt jag skulle jobba med, laga på spisen och baka i ugnen är klart. Jag är redo för Jul.

Då vill jag också skicka en liten blogghälsning och önska God Jul. Jag gör det med ett konstverk jag fann i Rovaniemi, där tomten lär hålla till. I alla fall har han ett stort tomteland där. Jag var där i påskas och vill lova att där varar julen och julkänslorna gott och väl till påska. Där finns julen hela året om.

En av tomtens renar är skulptur inne i staden. Den är ständigt på väg, men jag vet inte vart. Kanske till släden för att dra ut alla julklappar? Kanske en flykt från julstressen?

Hur som helst med det. Jag varvar ner. Nu gäller bara julfirande, med eller utan renbesök.

Över ån efter vatt ...nej, falafel

2011-12-19T23:22:00.001+01:00

Idag gick vi över ån efter vatten. Bokstavligen. Eller åkte bil över Göta älv var väl egentligen vad vi gjorde. Barnbarnen hade bockat för julens önskelista i katalog från Toys "R" us. Hmm bakvända R finns inte på tangentbordet;)Kontrollerar man inte ordentligt, får man inte veta att detta gigantiska leksakstempel också etablerat sig på närmre håll. Det var väl egentligen väntat, men här kör vi snabbt i gamla hjulspår.

Nåväl så långt är det inte till Backaplan, dit vi hade åkt och vi fann vad vi sökte. Hade gissat rätt och slapp julrush. Den verkade inte riktigt ha brutit ut ... ännu, så här måndagen före jul. Men någon riktig julkänsla infann sig heller inte. Solen sken vackert som på en vårdag. Började lätt fundera över om vi hade hoppat över vintern. Fast den lär väl komma, eller så åker vi till den. För från vår julmetropol utanför Stockholm kommer snö- och pulkarapporter.

Idag tog vi däremot chansen att få lite sydlig känsla. Det kan man just på Backaplan, för där finns Ali Ba Ba. Det är inte vad som helst. Det är ett gatukök och det är förstås inte i sådana jag brukar älska att dinera. Men i det här förflyttas man direkt till Mellanöstern. En äkta falafel, så som den serveras där tror jag inte man kan få någon annanstans på våra breddgrader, även om såsens man får till klingar mycket svenskt. Den heter alingsås. Göteborgshumorn har smugit sig in, och varför inte, när kiosken nu befinner sig på göteborgskt territorium. Och såsens namn är egentligen ingenting emot alla ordvitsar man får sig till livs om man slår sig i slang med ägaren. De haglar. Han är lika bra på att slänga käft som att lagas mat. Backaplan må vara kaotiskt. men här finns en pärla. Falafeln är så god att den helt klart är värd en resa. En lång resa! Så den lilla tripp vi tog över älven är absolut ingenting i det här sammanhanget.

Lutfiskfrossa

2011-12-12T20:38:00.008+01:00

Nu är julen här! Den kom på riktigt med dagens lutfiskfrossa. I tolv år har min före detta arbetskamrat Ann-Britt och jag ätit lutfisk tillsammans. Det började lite sorgligt genom att våra familjer samtidigt decimerades och lutfiskvänner föll ifrån för oss båda. Vi såg båda ut att behöva gå en lutfisklös framtid till mötes. Då slog vi oss ihop, lunchade med lutfisk och började en ny och egen tradition.

Nya arbetskamrater kom till, så vi blev ett litet gäng. Andra fanns runt oss och förfasades över att vi kunde äta denna besynnerliga fisk. Och det är nog så – antingen älskar man den eller avskyr man den. Några likgiltiga finns nog också, men oftast tror jag det är supersympati eller antipati som gäller.

För året hade vi bytt plats och var hemma hos mig istället för på gamla jobbet. Vi är inte alla arbetskamrater längre. Några är kvar, men nu är det som lutfiskvänner vi håller ihop. Genom åren har vi lärt varandra att äta den vita fisken på olika lokala sätt. Vi bidrar var och en med vårt, så ingen behöver stå med hela jobbet.

Vårt gemensamma lutfiskbord ska vara dignande. Detta krävs för att får det komplett:

lutfisk, vit sås, potatis, kryddpeppar, salt, ärtor, knaperstekt bacon, senap, tunnbröd, messmör, julmust och mumma. Därtill ris à la Malta med körsbärssås och kaffe med klenätter.

Gissa om vi blev mätta ... Mer än väl, ska erkännas, men ljuvligt gott var det. I år som alla år!

Idala gårdsbageri - ny utflyktspärla

2011-12-10T14:58:00.016+01:00

Glögg, pepparkaka, en citronbulle och kaffe – allt läckert så det förslår och inmundigat på plats. Dinkelfrallor, havtornsmarmelad och getost i påsar med hem. Det var skörden från dagens julmarknad. Jag var i nyöppnade Idala gårdsbageri, där det denna julmarknadsdag var hårt tryck och trångt, men ack så trivsamt.

Till och med bilträngsel var det. Kanske inte allt för vanligt ute på landet, så här var det ett positivt tecken. Och det kan nog bli så även i framtiden, bara ryktet sprids ordentligt om denna kulinariska pärla, som verkligen är värd en resa. Bageri, café och affär ligger i en nyrenoverad gammal lada och bjuder utöver det lekamliga också på hög charmfaktor och genuinitet.

Förr hade vi Ekahagens byggnadsvårdsfirma med café i Fjäråsskogarna som givet utflyktsmål. Har saknat det sedan deras avflyttning till Tjörn. Men här kommer en värdig efterträdare med samma kvlitetstänk ända från ax till limpa. Idala gårdsbageri har goda chanser att ta upp manteln och står inte Ekahagens kakbak efter. Och dessutom finns allt till salu här. Inte minst kan man köpa med sig de mest fantastiska bröd hem. Vissa ser ut som konstverk.

Härligt att ha hittat ett nytt utflyktsmål. Och idag mötte det dessutom med julsång från kören Masur. Julsånger som också hade det där lilla extra, som man inte får höra överallt. Kören leds av Kjell Björk, pappa till Stina, som driver bageriet. Äkthet och tradition rakt igenom från generation till generation!

Lägg alltså namnet Idala Gårdsbageri på minnet. Åk dit om du inte redan varit där. (Har du redan varit där gissar jag att du återvänder per automatik.) Det ligger på vänster hand 1,1 mil söder ut på Gällingevägen räknat från vägen upp till Fjärås Bräcka. Du kommer inte att ångra dig! Du kommer att återkomma!

Bygga nytt på gammal identitet

2011-12-08T15:28:00.006+01:00

Solen sken vintervackert över Kungsbacka i morse. Snön lyste med sin frånvaro, men gårdagens regn hade blivit hårdis på både gator och bilrutor. Jag lyckades i alla fall skrapa fram sikt och tog mig till Filmhuset Facklan för Frukostklubbsföretag. Och det var värt besväret. Snöbristen till trots skidade Svenskt näringslivs hallandsrepresentant i full mundering in i salongen som presentatör av morgonens program. För här skulle det talas Vasalopp. Röst ur verklighetens om möjlighet att gå från skidlopp till megaevent var ämnet för dagen med Vasaloppets vd Jonas Bauer som föreläsare.

Det krävs hårt jobb, kreativa tankar och mod att tänka nytt även för ett så historiskt välförankrat evenemang som Vasaloppet att gå framåt. Stagnation hotade även om skidloppet från starten 1922 utökats med åtta till så gick evenemanget liksom i gamla spår. Det hjälpte inte längre att lägga på fler skidtävlingar. Helårstänk för arenan blev det stora lyftet. Och då måste traditionerna utmanas. Grundingredienserna snö och skidor tänktes bort och kvar fanns den stora spårarenan. Resultatet ser vi nu med sommarlopp med både löp- och cykeltävlingar enligt skidornas gamla koncept. Möjligen med skillnaden att Ekströms blåbärssoppa på sommaren serveras kall och inte som i skidspåren ångande varm.

Intressant är också samarbetet med 3500 frivilliga, som arbetar ideellt ute i spåren, och sponsorer som inte i första hand ger pengar utan med utbyte genom att idogt kommunicera varumärket Vasan i alla dess former.

71 659 människor deltog förra året i loppen och 97 % av dem tog sig i mål. Omsättningen har under Baures fyra år på vd-posten dessutom gått från 60 miljoner till 100. Inte illa! Vänlighet och hjälpsamhet är värdegrunden och den bidrar till att alla trivs, de som jobbar, de som tävlar och de som kommer för att titta. Den gamla devisen I fädrens spår för framtids segrar finns givetvis kvar, men har fått en modern syster i orden Drömmen – Utmaningen – Äventyret.

Den goda utvecklingen prisades i år i Gyllene hjulets avdelning för rättighetsinnehavare till evenemang och då som slutkläm med ord, som också är goda råd till alla: Förnya sig utan att förlora den egna identiteten. Bra att ha i minnet, innan man springer på alla trender. Och intressant, tycker jag, att tänka nytt och gammalt på samma gång. Egentligen är det ju bara självklarheter och sunt förnuft som gett framgången. Men det har då också gällt att ge det struktur och att helt och fullt både våga tro och storsatsa på det.

Det kostar på att få rabatt

2011-12-07T19:46:00.014+01:00

Idag skulle jag försöka vara duktig . Var på ICA Maxi och handlade. Fick ett infall att dra mitt kort i en apparat med rabatterbjudanden. Bland det som erbjöds billigare fanns Smörgåsmat från Pårsons i olika sorter. Och det ansåg jag mig veta bland annat innebära skinka. Och skinka stod också på min inköpslista. Jag tryckte på print och fick ut en lapp. 15 kr skulle paketet kosta och jag fick köpa mellan 125 och 150 gram.

Då gällde det att hitta skinkan i butiken. Första smörgåsmatsdisken – ingenting från Pärsons, andra, nej inte där heller. Men tredje gången var det gillt. Många paket från Pärsons låg där. Jag började leta. Efter skinka. 200 gram var det i de flesta paketen. Jag kollade systematiskt rad upp och rad ner. Ingen mindre. Men så tittade jag ett snäpp bredvid. Där låg ett enda paket med Emils enrisrökta skinka från just Pärsons i en vikt på 120 gram. Bingo! Jag skannade in den och fortsatte handla. Kollade inte vad den egentligen kostade, för jag visste ju att priset så småningom skulle räknas ut till 15 kr.

Sedan jag skannat ut mig kollade jag kvittot. Jag gör det för jag är lite fanatisk på att erbjudanden som ges också ska fungera i praktiken. Och det gjorde det – inte! Ingen rabatt drogs av på Emils enrisrökta 120-grams skinkpaket. 22,95 kr hade belastat mitt konto, inte 15 kr som automatlappen utlovat.

Jag gick till närmsta kassörska. Hon tittade på kvittot och läste ytterligare några rader på automatens utspottade lapp. Och fann en text som tydde på att rabatten bara skulle gälla om varans ordinarie pris var 17,50 utan kupong. Hm, så långt hade jag inte läst. Och vad betydde utan kupong? Det ska väl knappast behövas en kapitelbok för att förklara ett rabatterbjudande. Så sade jag och envisades med att det inte funnits någon mer paket av den vikten och då måste jag väl få den utlovade rabatten. Kanske hade jag fel, men jag kände mig lurad ...

Hon ringde chefen, som inte verkade vilja ge mig rabatten på grund av vad som stod på lappen. Men då började kassörskan argumentera för mig. Och hon vann. Jag fick mina åtta rabattkronor. Heder åt henne, hon gjorde att ICA Maxi fick behålla en kund. För det är inte storleken på rabatten som gör om jag vill handla i en affär, det är bemötandet jag får. Och här var det förståelse. :)

Vill du läsa "romanen" på automatlappen. Här kommer den:

Smörgåsmat
Pärsons 100-120g
Olika sorter
Du betalar

15 kr
Jämförelsepris 125 – 150 kr/kg
Pris utan kupong 17,50 kr
Max ett erbjudande per hushåll
Giltig t o m 2011-12-11 Eller så långt lagret räcker

Jag tror att jag avstår rabatterbjudanden i fortsättningen, men rätt ska vara rätt. ;)

Hann se vintern komma och gå

2011-11-30T17:07:00.008+01:00

Jag hann! Eller snarare snön hann. Den kom till Norrbotten tre dagar innan jag nu ska flytta hem. Den lade sig inte djup och fast men i alla fall som puder över gator och gräs, så att allt lyste vitt, vitt, vitt. Jag hade önskat se det vintermörka Norrbotten lysas upp av gnistrande snö. För här sägs det att det är stora ljuspunkten i nordlig vinter. I måndags morse låg den där så fin och orörd, när jag kom ut på gården bakom huset.

Gnistrande var det kanske inte men vitt i alla fall. Mer kan man kanske inte begära i denna klimatförändringarnas tid. Otvetydigt lyste den i alla fall min väg till jobbet.

Lite is frös också Luleälvens vatten till. Men jag hann också se islossningen där. Ingen dramatisk, som den jag råkade på under min vårsejour i Norrbotten, när Torne älv bröt loss i dundrande spektakel. Nu smälte ishinnan bara undan helt utan åthävor.

Vintern kom och gick. Måhända för min skull? ;) Tycker om att tänka så – lite vinter skulle jag väl få, nu när jag spenderat över tre höstmånader i norr. Och det fick jag! Lite, men tack för den.

Men idag, när jag flyttar hem har Luleå äkta regnigt västkustväder. Bra för min acklimatisering kanske? Trots regnet stod jag imorse länge i mitt fönster och tittade ut mot älven och ljusspeglingarna i den. Jag verkligen älskar den vackra, vida utsikten, som jag faktiskt har haft trots att jag bott ett halvsteg nedan markplan.

Jag kommer att sakna den och det är med visst vemod jag lämnar Luleå och alla jag lärt känna här. Det har varit roliga och intressanta jobbmånader. Spännande att se hur kulturutvecklingen sjuder här i Norrbotten. Men samtidigt, det ska också bli riktigt härligt att komma hem till familj, egen säng och eget hus pyntat med juleljus …

Nu är det ljus igen …

2011-11-27T01:03:00.031+01:00

... ja, nu är det ljus igen. Julljus den här gången. Det var inte länge sedan Luleå lyste under ljusfest med designat ljus, som lockade människor man ur huse ut i höstmörkret. Nu lyser det starkt igen, glittrar och lockar i adventstid. Och denna skylthelg är minst lika många om inte fler på fötter. Men någon julstress märker jag inte här.

Livet i det upplysta gaturummet är flanerande. En hel renfamilj har läger mitt på Storgatan invid en kåta, där gammeltomten samlar in barnens önskelistor. Främmande och lite spännande inslag även på denna nordliga breddgrad, åtminstone för barnen. Och det är inte utan att synen av de vackra djuren också lockar mig till fantasier om flygande tomtefärder över fjällen.

I Stadsparken finns julklappar. De ligger inte under granen, utan de smyckar färgglatt trädens kala grenar. Museiparken är för helgen omvandlad till julmarknad med allehanda norrbottniskt hantverk och matspecialiteter och julens smaker av julgröt och skinksmörgåsar kan avnjutas i museicaféet. Här råder stämning av både njutning i nuet och förväntan precis som det ska i advent. Spännande att se hur julförvandlingen arrangeras här.
I mitt fönster lyser lånad adventsstake, Ljussprakande granar nere vid Lule älv syns från fönstret och båtarna vid kajen ger vacker vattenspegling med sina ljusgirlanger.

Jag tycker det är fint. Allra bäst när ljuset blänker i vattnet. Men så ska det egentligen inte vara. Det saknas något här. För mig är det inte så uppenbart, men alla, som bor här efterlyser snö och is. Snön som också brukar lysa med sin vita färg lyser i år i stället med sin frånvaro. Släden barnen åker runt på har i år försetts med hjul istället för medar. Jag hör att det väcker besvikelse och förstår att ett hitforslat snöblock, som hemma på västkusten inte skulle vara så märkligt, är verkligt främmande här. Men det är i alla fall än så länge det enda vintriga, som Stadsparkens tomtefamilj får hålla tillgodo med. Och någon vacker snö som ligger kvar,finns enligt prognoserna ännu inte i sikte.
Klicka på bilderna, så syns de bättre.

Tankade tankar

2011-11-25T10:56:00.008+01:00

Idag på morgonen har jag varit och tankat. Tankat tankar i en tankesmedja. Eller egentligen tankar om och bakom tankesmedjor. De finns av många märken, men jag erkänner att jag inte riktigt haft klart för mig vad alla står för. Nu vet jag lite mer. Nu är jag bättre rustad i valfriheten att tänka över var jag kan hitta påfyllnad till min tankevärld för att få brytning mot egna tänkta tankar.

I viss mån fria har jag väl anat att tankesmedjorna är men också ganska starkt lierade med olika ideologier. För även om bara en var på plats vid föredraget inom dagens Morgonrock i Luleå, så finns det massor av tankeställen att tanka på. Boa Ruthström från tankesmedjan Arena Idé gav kartläggning och historik. Han placerade tankesmedjor på en oberoende- beroendeskala efter universitet och forskningsinstitut men före intresseorganisationer, lobbyister och PR-byråer. De etablerade tankesmedjorna grupperade han i partistartade, till höger om mitten, till vänster om mitten, de som inte vill placera sig och till slut en grön. Arena idé finns i vänstersfären men de flesta tankesmedjor håller sig till höger. De senare startade näringslivet som motvikt till efterkrigstidens folkrörelser och inte minst 68-vågen, som jag växte upp i.

- Peaken på samhällets radikalisering kallade Boa Ruthström den epoken och pekade på att den mer drevs av studenter och kulturarbetare än av traditionella arbetare. Vänsterkantens tankesmedjor har kommit först i spåren av arbetarrörelsens idémässiga vilsenhet nu på 2000-talet.

Var står då jag idag? Hur tänker jag? Med mitt lilla företag Höglind Kommunikation är jag förstås i näringslivets värld. Men med många uppdrag för det offentliga tänker jag ändå oftast välfärdstankar. Alltså kan jag säkert tanka tankar både här och där. Värdegrunden bakom smedjorna får bli riktpunkten, för från en sådan, menade Ruthström, att tankarna genereras oavsett i vilken riktning, tänkarna tänker. Och i min gränslösa värld är jag nog en otrogen kund, som tankar både hos den ena och den andra. Något ensidigt tankekort är inte aktuellt.

Namnet på tankesmedjorna leder också till hur de tänker. Arena Idé vill vara just en inbjudande öppen arena för många olika tankar som undersöker samtiden med sikte på att forma framtiden. Vackraste namnet tycker jag annars att den gröna tankesmedjan Cogito har. Cogito ”jag tänker”, som för tankarna filosofen Cartesius tänvärda tankar formade i orden cogito ergo sum, jag tänker, alltså finns jag. Bra då för befintligheten att det finns tankställen där tankar kan både tänkas och tankas!

Stolt invandrare i cyberspace

2011-11-11T17:53:00.005+01:00

I morse rockade jag loss med den digitala generationen. Och det funkade. Jag fick bekräftat att jag är digitalt mogen. Jag har nått fram till vad alla nittiotalister har av födsel. En integrerad invandrare i cyberspace med andra ord. Jag gör mig förstådd och förstår. Jag kan språket. Det är jag stolt över.

Att det visade sig, att jag i mångt och mycket även tänker och tycker som en nittiotalist känns än mer fantastiskt. Enligt forskning ska den generationen önska sig utmaningar, vilja utvecklas, vilja hitta vägen själv och inte detaljstyras. De vill också ha roliga jobb men inte vara chefer och de styrs av värderingar. De litar dessutom mer på sina vänner än auktoriteter.

De känner sig också vana att bli lyssnade till, har självförtroende och smarta argument. Ja, frågan är om jag står mig där. Dessutom lär de vara konservativa och sätta kärnfamiljen högt. De gör det för att den är exotisk, något de vill utforska, som inte har varit deras från start. Mer spännande än resor Far East, som de redan gjort med sina föräldrakonstellationer sedan de var små. Jag som levt i kärnfamilj i alla år trivs i den, men kanske inte av samma skäl.

Oops, där skrev jag nyss i digitalspråk. Jag blandade två språk. Inte OK enligt en medlyssnare vid morgonrocksföreläsningen. Men jag har anammat att skriva så ibland. Kanske bara ett bevis på min mognad. ;)

Företaget Hyper Island kom föreläsarna från och budskapen de hade var ungefär de samma, som vi kom fram till, när jag var med i projektet Affärsnytta & Sociala Medier, som kanske får en andra del i vår. Känns bra att vara på banan.

Bild och bok på samma gång

2011-10-25T23:32:00.011+02:00

Det var fullt av evenemang i helgen i Luleå. Inte bara premiär för ljusfestivalen, som jag bloggade om igår. Det var också bok- och bildfestival i Kulturens hus. Men då var jag i Umeå och kollade in staden som ska bli Europeisk kulturhuvudstad 2014. Jag var på afghansk utställning i det berömda glashuset vid rådhuset, som förebådar kulturhuvudstadsåret och jag såg rivningar och husflyttningar för vad som komma skall.

Samtidigt har jag förstått att jag missade en hel del, när jag inte prioriterade Bok och Bild i Luleå. Men idag tog jag i alla fall till mig smulorna som fanns kvar från helgens rikligt dukade kulturbord.

Norrbottniska konstnärer hade inbjudits att skapa konstverk med utgångspunkt från Norrbottens karta. Inte förrän jag stod i konsthallen i Kulturens Hus förstod jag hur genial den idén var för att passa i temat.

Den kunde nästan vara en gåta. Vad är det som är bild och bok på samma gång? En karta såklart! Och konstnärerna hade låtit sig inspireras.
Innanför ett slöjlikt nätverk av urklippta små kartstycken fanns midnattssolens land, gammal kulturhistoria, ett djurhuvud, vilsenhet, maktriktning, gruvan i Kiruna som skriver om kartan, väderkartan och många andra kreativa kartinspirationer. Genialt också för på det här sättet skapar sig Norrbotten en mycket speciell position och finns verkligen på kartan.

Ljusvandring

2011-10-24T23:17:00.018+02:00

Ikväll har jag ljusvandrat. Luleå har tagit ytterligare ett steg in i mitt hjärta. Nu är det inte bara vattnet som man möter överallt, som tjusar mig. Nu är det även ljuset. Designat ljus, åtminstone den här veckan. Ljusfestivalen Luleå i nytt ljus gör staden lite magisk och får det lägrande höstmörkret att te sig riktigt lockande.

Längs en snitslad bana på behaglig promenadlängd i centrum dök ljusöverraskningarna upp lite här och var. Jag undrar om det syns på mig att jag är stadsguide även om jag absolut inte är det här?

Flera personer kom i alla fall fram till miog och frågade om ljusfestivalen, Med kartorna från Internet i min ficka fick jag faktiskt också till lite hänvisning även här, där jag egentligen är främling och besökare. Det kändes riktigt bra. Kanske har jag hunnit bli lite hemmastadd?

Nu var det inte allt för svårt att hitta ljuspunkterna. De syntes genom sin lyskraft. De fanns på byggplank, parkeringshus, parkträd, stadshustrapphuset, Norrbottensteatern och stadshotellsfasaden. Inte minst spektakulärt var ljud- och ljusspelet, som fick Norrbottens museum att träda fram i allehanda skepnader.

Lysande bloss i höstmörkret är uppiggande, men det bästa av allt är egentligen att även Luleås ordinarie stadsbelysning utanför ljusfestivalstid också glimmar lockande och inbjudande.

Klicka på bilderna, så syns de bättre!

Umeå - öppen kulturstad

2011-10-17T21:59:00.013+02:00

Jag är imponerad. Imponerad och fascinerad av alla idéer och planer, som håller på att forma Umeå till europeisk kulturhuvudstad 2014. Lyssnade till projektets administrativa chef Helene Brewer vid Norrbottens föreläsningsserie Morgonrock förra veckan. Bara mottot på kulturhuvudstadsåret är lockade. ”Nyfikenhet och passion”, vilken härlig kombination!

Med total kommunal enighet, en satsning med 100 miljoner friska kronor och goda idéer om att öppna det nordliga rummet för Europa vann Umeå kampen om kulturhuvudstadstiteln före Lund. Ensam blir dock inte Umeå om den europeiska titeln Den delas med Riga i Lettland och samarbete mellan städerna är redan spänt över Östersjön och promotionturné runt om i Europa blir det i september 2013.

En massa spektakulära evenemang kommer under kulturhuvudstadsåret som Höstljus, Matfestival, Nycirkusfestival, Stay cool om hållbarhetsfrågor, Rock art in Sápmi om hällristningar, Bloom om grön stad och inte minst det som lockar mig alldeles särskilt, nämligen Talking Architecture. Arkitektur i verkligheten inviger dessutom hela året, när ett fling nytt kulturhus kallat Kulturväven slår upp sina portar. Där ska kultur över alla gränser mötas utan inre stuprör. Kommunen som helhet visar redan vägen genom att ha skrotat alla förvaltningar och istället ha verksamheter som samarbetar kring teman, varav kulturen nu är ett stort och viktigt. Kulturhuset får läckert läge ut mot Ume älv med strömmande sommarvatten och vinterns is som miljöskapande element. Natur och kultur i intim förening. Den arktiska miljön får också stort utrymme och allt som görs siktar mot framtiden. Det som händer ska ge ringar på vattnet och definitivt inte stanna vid att bli enstaka bloss på en kulturhuvudstadshimmel.

Bredden av aktörer inom satsningen är unik, eftersom Umeå inte har en evenemangsgrupp som planerar och synar allt. Istället utgår man från datavärldens begreppssfär och bjuder utan skyddsnät in till Open Source, öppen källkod. Men det menas att alla som vill är välkomna att vara med. En databas kommer att stå öppen och i den kan alla arrangörer fritt lägga in evenemang, stora eller små, som anknyter till kulturhuvudstadsåret.

Men givetvis finns en ram. Eller egentligen en cirkel, som knyter samman allt, Den gränsar till sådant även jag har praktiserat i samband med Årets bibliotek, nämligen att låta årsutmärkelser få hållplatser, så att allt varar och därmed uppmärksammas under hela året. Här görs det dessutom synnerligen elegant genom att bindas upp kring det samiska årets åtta årstider och grundevenemang som med poetisk klang knyts till dem. Vinter – vårdandets årstid, Vårvinter – uppvaknandets årstid, Vår – återvändandets årstid, Vårsommar – växandets årstid, Sommar – kontemplationens årstid, Höstsommar – skördandets årstid, Höst – drivkraftens årstid och slutligen Höstvinter – vandrandets årstid. I den här cykeln blir det ständig nystart och kulturhuvudstadsåret kommer istället för en, att begåvas med åtta invigningsceremonier, sinsemellan mycket olika men alla lika idérikt komponerade.

Startpunkten för kulturhuvudstadsåret finns redan nu i sinnevärlden. Den består av ett effektfullt glashus mitt i staden. Glaset understryker öppenheten. Allt är synligt och sker för öppen ridå. Huset är ett centrum för alla kreativa möten, som tillsammans ska ge liv och nerv åt Umeå som kulturhuvudstad.

Givetvis måste jag åka till Umeå 2014. Men min nyfikenhet är stor på all passion, som frodas där, så jag tror inte jag kan vänta så länge. Jag känner att jag måste sniffa in stämningen redan nu. Så nästa helg styr jag nog kosan mot Umeå med fantasins glasögon på, så jag kan föreställa mig hur det blir där om några år. Jag är övertygad om att Umeå kommer att bära kulturhuvidstadstiteln både värdigare och mer engagerat än Stockholm gjorde, när det 1998 begav sig där. I sådana här sammanhang tror jag en mindre stad, där allt hör mer ihop, förmår mer än en stor.

En tripp söderut

2011-10-16T23:28:00.025+02:00

For söderut i helgen. Inte till Medelhavet men från min nordliga utpost i Luleå väl till Skellefteå, som hösten till trots visade sig från riktigt god turistsida.

Solen sken och det var varmt. Flanerade på boardwalken i strandkanten. Och satt och solade på de kritvita trappbänkarna mer mot vattnet efter att ha bott på hotell med härlig långfrukost. Såg spektakulär arkitektur och ännu grön natur, snackade med djur i form av gäss och betraktade stadsförskönande skulptur. Var i kulturhuset, som en gång varit läroverk, och nu hade ett intressant museum, passerade sedan teatern som förut varit kommunalhus. Beundrade kyrkan liksom mer än sekelgamla trähus och besökte högmoderna shoppinggallerian. Förundrades av ännu dignande fruktträd och kvardröjande små blommor. Åkte ut till Bottenviken, gick rampen upp till fyren Bjuröklubb, vandrade på fornstig i naturreservatet och såg mot kvällningen genom tallarna hur solen sänkte sig ner mot havet.

Nog låter det här som söderns fröjder? Och så var det. Behöver jag säga att jag njöt? Följ med via några bilder! Klicka på dem, så ser du dem bättre.

Underbar tangoopera

2011-10-15T00:21:00.012+02:00

En flicka är oss född. Evangeliet är ändrat. Maria föder en Maria och innan dess har hon flytt från sin begravning, blivit skugga och bebådats av poesi. Återfödelse, kretslopp eller ständig förnyelse. Berättelse om både kvinnoförnedring och kvinnokraft ryms i Piazzolalas tangoopera Maria de Buenos Aires, som jag såg genrepet av på Acusticum i Piteå nu på fredagskvällen. Imorgon är det svensk urpremiär.

Jag hänfördes totalt av den sugande tangon, mystiken och det sensuella. Kände mig som förflyttad till Buenos Aires gatuliv och tangoshowen om Carlos Gardel, jag en gång upplevde där. Ljussättningen var magnifikt ljusdunkel och scenbilden minimalt gäckande. Handlingen om Maria har sina religiösa undertoner, men den är mångtydig. Krasst köttslig och rå men lika mycket poetiskt drömsk, Musiken är totalt integrerad i spelet, så jag väljer att se Maria som tangons innersta själ och hur den överlever allt.

Operamusik med argentinska rytmer, slirande, stickiga stråkar och dragspelstoner ur tangons eget instrumentet bandoneon hör inte direkt till vanligheten. Desto mer fantastiskt var det att få uppleva det. Lägger mig platt i beundran, eller ska jag säga ställer mig upp i ovationer. All heder åt Piteå Kammaropera, Annika Skoglund som Maria och Lars-Erik Berenett som hennes poetiske ande, det här var en upplevelse långt utöver det vanliga.

Vidunderlig fjällhöst

2011-10-06T20:45:00.021+02:00

Jag har vandrat på Kungsleden. Inte hela, det ska erkännas, inte ens långt. Men i alla fall en liten, liten bit från Abisko vid foten av berget Nuolja.

Det var vad jag bland annat ägnade förra helgen åt. Tog med maken bil från Luleå och upp i norrbottniska fjällvärlden för att uppleva naturens mångomtalade skönhet där. Insåg att vi var ute i årets sista skälvande timmar för att kunna njuta av färgprakten.

Många löv var redan fallna och nu hörs varningar om både snö och starka nordanvindar. Men om än sent, så kom vi i till fjälls i tid. Solen lyste, himlen var blå, några blommor minde om sommaren som flytt och jag fann oplockade blåbär att ta hand om längs stigarna.

Mjuk grön mossa bredde ut sig mellan vägvisande stenar, avlöstes av vita lavar och glödande roströd ängsmark. Bäckar porlade, forsar brusade. I fjärran bortom Torneträsks klarblå vatten reste sig mörkblånande berg topptäckta av snö, som överlevt vår, sommar och höst. De kvardröjande fjjällbjörksbladen glimmade som guld och fjällberget gnistrande som kristall i solen. Luften var hög och klar. Ändå var värmen med oss och jackorna fick stanna kvar i bilen. Jag gjorde ett försök att kamerafånga vad jag såg:

Naturen visade sin bästa sida. Jag hade stora förväntningar. Säger inte att de infriades, det var långt mer än så. Allt var vidunderligt.

Renar mötte oss också längs vägen Och även i kvällningen, när silvermoln rullades ut över himlen, speglade Lapporten den mest majestätiska fjällnatur.

Möte med tystnad och ljud

2011-09-24T17:27:00.040+02:00

Det är nog första gången någonsin jag missar Bokmässan i Göteborg. Känner viss saknad, men när jag nu är uppe i norr får det bli rapporter via TV. Lite atmosfär kände jag också, när jag lyssnade på Spanarna, som direktsände från mässan. Där hörde jag inte bara sorlet av mässminglare utan bland annat också Per Naroskin spana om inverterad prestationsinriktning eller enklare uttryckt aktiv passivitet.

Och när jag nu vilsen och bokmässelös tröstade mig i Luleås kulturliv råkade jag direkt in i just passiv aktivitet. Jag valde för helgen festivalen Kluster på Norrbottensteatern. En nystartad förening fokuserad på nutida konstmusik hade sin allra första konsert. Jag hamnade alltså mitt i premiären! I mörk, rökdimmig lokal effektfult djusdunkelt upplyst av kristallkronor befann jag mig i en förväntansfull publik. Och vad möttes vi av om inte John Cages 4´33”. Jag har hört den förut, eller så kan man kanske inte säga om något som inte alls hörs. Sett då, snarare. Och det är fascinerande att lyssna till tystnaden och följa musikernas stillhet, endast avbruten av byten mellan de tre satserna. Han kunde han Cage, och vågade redan 1952 utmana det som Naroskin spanar om idag. I Luleå var det slagverkaren Daniel Saur och pianisten Mårten Landström från Norrbotten NEO, som framförde hans tysta verk för andäktigt lyssnande publik.

På tystnaden fortsatte Norrbotten NEO med mer Cagemusik för påhittiga ljudkällor och traditionella instrument. Mycket som en blandning av verklighet och konst. Och även av apparat och konst, när Robert Ek spelade duett med en brusande gammal femtiotalsradio i Stockhausens Spiral.

Ytterligare en konsert valde jag igår. Den signalerade spänning mellan oljud och klanger med det vackra namnet ”Faint noice and timbres of twilight” och var signerad av tre kvinnor, violinisten Karin Hellqvist, blockflöjtisten Anna Petrini och ljudkonstnären och kompositören Malin Bång. De var virtuosa och det som slog mest an på mig var deras tolkning av tunnelbanemöten i Berlin i Hanna Hartmans Borderline.

Ikväll ska jag åter in i klustergänget. Slagverksshow och improvisationer på specialkonstruerad gitarr hägrar. Ser i aktiv väntan fram mot nya roliga ljudmöten!
_________________________________________

Det blev härliga upplevelser även andra kvällen.

Amerikanska Evolution Percussion Duo med Jacob Remington och Maria Finkelmeier fick fram all världens ljud på sina mängder av slagverk, som även inkluderade leksaker. De trollade klanger ur allt och rörde sig flygande både mellan finstämt , dovt och frenetiskt och instrumentgrupperna på scen. Med marimban på golvet hanterade de den effektfullt med klubbor och händer men även genom att sätta instrumenten i snurr och låta deras brädor ljuda fritt.

Herman Müntzing målade i nästa konsert en ljudmatta med ljusinslag. Oväntade ljudsammansättningar fyllda av fantasi trollade han fram ur sin egenhändigt byggda gitarrliknande ”flexicord” kombinerad med elektroniska ljudinställningar, specialstråkar, diverse föremål i rörelse och porlande vatten. En ganska oförglömlig upplevelse.

Recension i NSD

Kulturen åter en arbetsmarknadsregulator

2011-09-20T17:28:00.011+02:00

En av fem utstakade vägar för att nå mot målen i svensk kulturpolitik har regeringen beskrivit som att ”främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas". Och nu säger kulturministern, enligt Göteborgs-Posten, att hon ser det så kallade Kulturarvslyftet som den stora kultursatsningen i dagens budgetproposition.

Givetvis är det bra att 800 miljoner under tre år ska gå till arbeten för att påtagligt bevara vår historia. Men nu är det inte bara så det ligger till. Miljonerna är inte renodlade kulturpengar. De är lika mycket eller egentligen mer arbetsmarknadspengar, eftersom de kommer från arbetsmarknadsdepartementet. Här ska två flugor slås i en smäll. Människor som länge stått utanför arbetsmarknaden ska säkerställa vårt kulturarv. Det är klart att det är bra, att arbetslösa får jobb. Men att det är kravet på att de har varit arbetslösa länge, som kvalificerar dem och inte deras kunskap i kulturarvsfrågor är märkligt. Det har alltid förvånat mig, att arbete inom museer och arkeologi ska ses som någon sorts regulator, när antalet arbetslösa stiger.

När det nu finns beslut om att kulturarvsfrågorna är bland de viktigaste i vår kulturpolitik, borde de naturligtvis prioriteras ekonomiskt genom direktdestinerade långsiktiga insatser och krav på rätt kompetens för alla jobb som behövs. Alla perspektiv ska ju vara hållbara, och det är det knappast att bygga på lösan sand och ge pengar till kulturvård endast när arbetslöshet av olika slag medger det.

De aktuella kulturarvspengarna är förstås bättre än ingenting, men knappast något att kalla en storsatsning inom kultursektorn.
_____________________
7 december
Nu konstateras det att pengarna nog kommer att frysa inne för att användningen inte verkar fungera i praktiken. Och jag fortsätter undra varför det inte alltid är att ha rätt kompetens som ska avgöra att man får ett jobb. Lyssna på Kulturnytt i P1.

Piteå redan framme digitalt

2011-09-17T16:29:00.015+02:00

Göteborgs konserthus ska med Stenamiljoner bli landets första digitala kulturinstitution skrev Göteborgs-Posten häromdagen.

- Hmm, tänker jag från norrbottnisk horisont, där jag just nu arbetar. Inte stämmer väl det? Konserthuset inom Acusticum i Piteå har redan de möjligheterna. Kamera- och ljudutrustning för digitala sändningar finns redan här. Dessutom byggs här världens största och mest moderna orgel, som jag bloggat om förut. Digital också den, så man ska kunna spela på den från hela världen.

Störst möjligen blir Göteborgs konserthus som digital lokal, men ingalunda först. Och när det handlar om digitala satsningar, så är knappast lokalstorleken avgörande. Det viktigaste är att musikerna får plats och håller kvalitet. Det vill jag påstå att de gör både i Göteborg och i Norrbotten, så visst är det bra att de alla digitalt kan få större publik.

Men storleksförhållanden kan ändras. Piteå och Norrbotten är på väg att bli riktigt stora inom musik. Särskilt inom ny musik. Ett kraftcentrum för ny musik växer fram runt Acusticum, som har akustik i världsklass. Här finns ett kluster av musiker i spetsklass, inte minst i Norrbotten NEO, Norrbottens Kammarorkester och nätverk runt Norrbottensmusiken och Musikhögskolan i Piteå.

Så se upp Göteborg! Musiken i Piteå är inte bara redan långt framme digitalt, utan kommer med stormsteg på alla plan!

Väljer hemmakulturen

2011-09-07T18:29:00.008+02:00

Lite som åsnan mellan hötapparna befinner jag mig. Jobbar i Luleå och bor i Kungsbacka. Och på lördag 10 september är det kulturnatt i båda städerna. Jätteevenemang i Luleå. Hemma i Kungsbacka räddar ideella krafter vad offentligheten lagt ner … eller pausat.. Eldsjälar har tagit vid och bytt namnet till Kungsbacka brinner. Öppet för många tolkningar … Eldigt blir det i alla fall såväl i intensiteten som i fackeldans och eldgyckel.

Trots att jag befinner mig mest på bortaplan valde jag i det här sammanhanget hemmaarenan. Blev tillfrågad om att vara med och då får det naturligtvis bli så. Det är kul att vara med och hålla kulturens fana högt.

Bland alla musik-, konst- film- och teaterprogram finns alltså även jag med på ett litet hörn. Jag ska leda tre halvtimmeslånga skulpturvandringar kl. 12.30, 13.30 och 15 med start vid Kulramen i Kulturhusparken. Kom gärna och gå med! Och framför allt läs programmet och låna din blick och ditt öra till allt annat arrangörerna, som kallar sig Den kulturella byrån har dragit igång. Det finns något att hitta för alla.

GP skriver om räddningen av Kulturnatten i Kungsbacka.

Konstupplevelser i norr

2011-09-04T13:34:00.028+02:00

Gårdagen ägnade jag åt konst. Först en liten vernissage med stora bilder i galleriet bakom hörnet, där jag bor. Bilder av Bengt Lindström. Jag kände att jag nog hade sett dem förut. Han var produktiv, den store konsnären från södra Norrland. Målningarna han gjorde är inte vad som fascinerar mig, hans gigantiska skulpturer lockar mig mer.

Som än mer intressant ser jag gränsöverskridande konst och sådan fyllde resten av min dag. Tjugoårsjubilerande Luleå Art Biennal utomhus, inne i Kulturens hus och på Norrbottens museum bjöd mig mycket av den varan. Utställningen har pågått hela sommaren och jag är glad att jag hann se den, eftersom det snart är dags för höststängning. En imponerande och omfattaande internationell utställning, organiserad av Kilen Art Group, som drivs av konstnärer här i Norrbotten.
Mina upplevelser var många och här är bara några.

Med 3D-teknik trängde jag min in i Carol LaFayettes myrsamhälle, jag kände mig svalkad av Thomas Häméns virtuella vattenfall och jag drogs in i både smärtan och acceptansen hos en kvinna med en obotlig sjukdom i prisbelönade Antti Haases porträtt av henne. Jag vandrade också på stället 360 grader runt i Salah Saoulis slutna rum av slöjor projicerade med bilder från ett sargat Beirut i växling mellan fokus och oskärpa. En suggestiv känsla av förfall förlagd mellan dröm och verklighet infann sig. Anne Thulins bilder formade för att skildra spänningsfälten mellan språk tilltalade mig både estetiskt och innehållsmässigt. Det var också en mycket speciell upplevelse att titta på Nagla Samirs bilder av kvinnligt liv i mellanöstern genom en orientaliskt mönstrad skärm. Verkligt men ändå inte. Sällsamt var det också att sätta sig i Johannes Blomqvists helt kala vita rum och höra en synskadad man visualisera konst. En tankeställare på hur mycket mer konst är, än det vi bara ser.

Utställningens frontverk var Eamon O´Kanes träd. Symboliskt tolkar jag det att konsten får oss att växa upp ur något, som här utmärktes av att kolet som dröst ner, när teckningen gjordes låg kvar på golvet som en slags mylla.

Roger Rigorths förvandling av museets fasad med naturmaterial gav den äldre lite lågmälda byggnaden spänning. Och tolkningen av konstverket hade konstnären helt lagt i betraktarens ögon. Kontrast till huset gav också Christina Vogelsangs zig zag-bro ut i parkdammen med uppmaningen att gå egna slingervägar och varning för de raka vägarnas tyranni.

Peter Trukenbrods samtidigt handfasta som idérika användning av både förbrukningsmaterial och frukat material i installationer av vardagsmiljöer är jag förtjust i var än jag möter den. Och här hittade jag något jag inte sett förut i en vägg han helt enkelt gjort genom att häfta samman små toalettpappersbitar.

Mystik fick jag mig också till del i Lisa Jeannins och Rolf Schuurmans installation Hokus Pokus i ett slutet svart rum. Där skapade föreningen av poesi, film och skulptur runt mystikens klassiska pentagram en förunderlig stämning av naturens kretslopp, av växande och förintelse och av hur mycket det är vi inte vet. Eller uttryckt med några av poeten Sören Gérards ord i filmen ”… att veta att man inget vet är värt att veta rentav värdast utav allt att veta … … att inte veta att allt vi vet en dröm vi alla bär att veta att allt vi vet …”

Och visst är det så. Konst är att känna inte att veta.

Om att stå för vad man säger

2011-09-03T19:02:00.008+02:00

Jag blir väldigt förvånad över den naivitet som finns. Nu har det åter hänt att människor fått sparken för att de pratat illa om sin arbetsgivare på Facebook. Men är det egentligen något konstigt med det? Precis som Fröding skrev att rosor i ett sprucket krus ändå alltid är rosor, är förtal förtal vilket media det än framförs i. Och förtalar man, då får man ta konsekvenserna av det. Enkelt. Solklart.

Jag tycker om social medier i alla former. De är bra för kontakt, kommunikation och inte minst för affärsverksamhet. Snabba, enkla och okomplicerade att använda. Ett budskap, en fråga, en hälsning, allt når fram sekundsnabbt. Men det viktiga med sociala medier är att veta varför man är där och vad man gör där. Det har jag bland annat arbetat med i projektet Affärsnytta & Sociala Medier.

De sociala medierna har öppnat för demokrati. Alla kan säga sitt. Kanonbra! Men jag har svårt att förstå dem som hävdar att det självklart ska kunna göras anonymt på tidningarnas kommentarfält. Lika viktigt som att ha möjlighet att uttrycka sin åsikt, tycker jag det är det att stå upp för den. Verklig demokrati lever endast med öppet visir. Därför måste man också stå för vad man säger i sociala medier. Motargumentet att förföljda och orättvist behandlade också måste kunna säga sitt i tidningskommentarerna, tycker jag inte riktigt håller. Det går inte att diskutera på allvar, om man inte vet med vem man kommunicerar.

Min gyllene regel är att det jag skriver på här på bloggen, på min webbsida, på Facebook eller twitter, det skulle jag också kunna ställa mig och skrika ut hemma på torget. Givetvis skulle inte särskilt många, om ens någon, lyssna på mig där. Men att tänka på att det är möjligt för alla att höra vad jag säger är bra att ha i bakhuvudet.

Det här är jag. Och så här tycker jag.

Artikel i Aftonbladet om uppsägning på grund av yttranden på Facebook

Artikel i Aftonbladet om att skriva anonyma kommentarer

P1:s Medierna om tidningarnas kommentarfält

Från en byggplats till en annan

2011-08-31T21:55:00.023+02:00

Jaha, borta liknar hemma. Centrala Luleå är byggarbetsplats precis som innerstaden hemma i Kungsbacka. I långbänk sägs projektet här ha legat precis som hemma, där torget och upprustningen av innerstaden diskuterats i många decennier. I Luleå bebyggs en till stora delar avriven tomt mellan huvudköpstråket Storgatan och Kulturens Hus. Här bygger man för bostäder, kontor butiker och hotell. Nästan som hemma, även om hotellet där hastigt och märkligt försvann från planerna. Gammal kyrkobyggnation handlar det om här som i Kungsbacka. Bevarandeskydd för en kyrka från 1900-talets början i Luleå och i Kungsbacka effektfull markering av tre tidigare kyrkor från medeltid till senare 1600-talet.

Här i Luleå bebyggs också en så kallad bränd tomt intill stadshuset.Skillnaden är alltså inte så stor mellan att befinna sig här i norr eller hemma i väster. Byggerier verkar jag inte komma undan. Jag trodde annars att jag hade fått min beskärda del av den varan som tapper stadsvandringsledare bland byggställningar och grusytor hemma i Kungsbacka. Nåväl, nu får hoppet stå till att det kommer att bli riktigt fin upprustning både i Luleå och Kungsbacka. Kanske skulle man försöka vara med och bygga en bro mellan de här två städerna, som åtminstone i nuläget är nästan exakt lika stora.

Väldigt annorlunda upplevde jag det, när jag kom hit upp till norr nu i höst, jämfört med när jag förra gången anlände i snöig, isig mars. Nu är här strålande sommarvarmt och förr kala grenar är nu mäktigt gröna, trots att hösten närmar sig.

Något av det jag uppskattar allra mest här i norr är att dagarna, precis som i våras, är så klart och vackert ljusa, och att de dessutom är det betydligt längre än hemma. Så småningom kommer förstås rejält med mörker. Det är väl så man får betala för det underbara ljuset.

För mörkare och kallare tider finns dock tröst. Modeaffären Mosaik här i Luleå har blivit min favoritaffär. Det är en speciell känsla att handla där. Helt klart värd att komma åter till Luleå för. Jag har redan kikat på höstkollektionen och inser att jag garanterat kommer att sätta sprätt på en eller annan krona ...

Tillbaka i norr men med väskproblem

2011-08-29T22:51:00.014+02:00

Jag packade igår. Packade ordentligt och låste resväskan. Jag har tagit mig norrut för ytterligare några månaders jobb med kultur i Norrbotten. Kom upp från regnigt Kungsnacka till strålande sensommarsol, underbar värme och ljusare dagar. Landstingshuset kändes hemvant och roligt var det att återse arbetskamraterna. På jobbet var det nästan bara att ta vid, där jag slutade i försomras.

Lite provisoriskt bor jag till att börja med i ett hyresrum. Men det är tillsammans med studenter och ger nostalgi. Känner mig faktiskt riktigt ung i den här situationen! Rummet är litet, men utanför finns gård med solstolar, så nog ska jag klara mig, tills jag igen kan flytta in i "min gamla Luleålägenhet”, där jag kan rå mig själv och ha gäster.

Men ankomsten hit var ändå inte helt problemfri. När jag skulle packa upp var det stopp. Helt stopp! Resväskan gick inte att öppna. Kodlåset hade löpt amok och reagerade över huvud taget inte, när jag gång på gång tapplade in de garanterat rätta siffrorna. Jag kände mig precis som Povel Ramel i låten ”Far jag kan inte få upp min kokosnöt”. Ensam är jag visserligen och har inte så mycket ömtåliga prylar runt mig. Men jag försökte få bukt med låset med alla till buds stående redskap. Jag slog med en kastrull, filade med kniv, bände och drog, men ingenting hjälpte Låset förblev låst!

Funderade hur jag skulle förhålla mig till att ha en fullpackad väska intill mig och ändå inte ha tillgång till någonting. Nej det kunde ju inte fungera, så jag tog beslutet. Min fina, fyrhjuliga titanväska fick gå till slakt. Med en liten sax lyckades jag med mycket möda ta den av daga genom att klippa upp den motsträviga dragkedjan, som hade försvar inbyggt i varje liten tagg. Till slut besegrade jag den i alla fall och nu är allt jag släpat hit ordentligt uppackat. En väskaffär här kan dessutom se fram emot att få en ny kund.

Det är allt både förargligt och trist, för väskan var den absolut bästa jag någonsin har haft. Fast det är ju världsligt! Jag kommer nog över det. Säkert ska jag ändå sova gott i natt. Inte minst genom att krama kudden, som jag fick med mig av mina älskade barnbarn, för att inte känna mig ensam här uppe i norr. Naturligtvis var det värt väskoffret bara för att få fram den!

Man borde inte sova ...

2011-08-27T01:14:00.009+02:00

Härom veckan gjorde jag en travesti på Jeremias i Tröstlösas sång ” Man borde inte sova, när natten faller på” Inatt gäller den äkta texten. Den här natten bör man definitivt inte sova bort. Ljuvligt tropiskt är det när jag nu sitter och njuter på vår altan med ett glas rosé. Kommer att stanna här länge. Kanske hela natten …

Glaset är inte kvällens första. Jag började på nya brotrattorian Watergate över Hamnkanalen i Göteborg. Den här kvällen har varit otrolig. Gick runt i Göteborg och det kändes som sydliga Italien eller något. Fyllda uteserveringar, glada människor, glittrande ljus och riktigt åkta sommarvärme.

Skriver nu ner för att säkert minnas: Söderns stämningar KAN avnjutas även på hemmaplan. Det här står varken Rom eller Barcelona efter ...

Oväntat besök

2011-08-25T17:13:00.025+02:00

En gäst? En vandal? En beundrare? En agitator? En nödställd? En tankeställare?

Man kan undra vem skaparen bakom den handskapelse som plötsligt har dykt upp mitt i fontänskulpturen på Kungsbacka torg. Och ännu mer kan man fundera över tanken bakom. Varken konstnärnamn eller signaler för glasklar tolkning finns på plats. En objuden gäst är det, säger trafikkontoret enligt dagens Kungsbacka-Nytt. Handens öde verkar i alla fall vara att bli bortforslad från torget, som det mesta där, när nu torget ska gå in i en period som byggplats för att som fågel Fenix återuppstå i ny form nästa år.

Om du tittar efter handen med sin ros, ta dig då också tid att läsa texten om Livets träd på skylten intill.

Där finns konstnären Lars Stocks vackra och poetiska ord om med- och motgång och om eviga livsvärden från forntiden och framåt.

Du kan också läsa hans ord här:

"En gång i tiden överskuggades Kungsbacka av ett stort träd,
en ask med oanade dimensioner.
Trots att livet hårt tärt på det, vägrar det att ge upp.
Ur stammens sista rester mellan barken och veden
rinner ännu tre källor med livgivande vatten.
Även ur en gammal torr gren droppar vatten ned till dess fötter.
En gren har kvar sina evigt gröna löv.
Forntidens underliga fåglar trivs ännu där.
Människan har satt upp en holk av rädsla för att förlora dem.
Kärnan av en annan gren, som en gång varit två meter tjock,
orkar ännu bära upp en stabil gunga.
Gungan för de unga tu,
tron på kärleken, fortlevnaden, överlevnaden.
Dammen är vishetens önskebrunn.
Stenarna är de förunderliga stenarna, en lämning från guldåldern.
Detta träd är livet – livet som inte kan ges upp.
De evigt gröna löven, det ständigt rinnande klara vattnet, fåglarna och gungan
symboliserar hoppet och tron på framtiden.
Fågelholken står för människans vilja."

Nog är väl detta en text som beskriver stark vilja och livskraft i Kungsbacka, vad som än händer. Och nu genomförs också ett helhetstänk på torget, som ska göra staden mer levande. Sedan följer även centrumutbyggnad. Sådana tankar har legat på planeringsbordet i bortåt 40 år, så fort har det inte gått.

Och kanske, kanske är det en kommentar till det här den knutna näven med rosen är. Ilska över att inget skett, som nu övergått till en liten hyllning för att något nu faktiskt sker?

Beskrivning av hur Kungsbacka torg kommer att se ut efter ombyggnaden (pdf-fil)

Lyssna på Jessica Gedins om kulturens gerilla i P1:s Spanarna 2 september (hon gör den sista spaningen i programmet)

Bubblande gränslös kultur

2011-08-21T19:41:00.025+02:00

Att vara eller inte vara – på Facebook? Den frågan väcker keramikern Åsa Berndtsson med sitt konstverk ”Jag är inte med på Facebook”. Simmar vi med i mängden som ett stim? Vågar vi vara oss själva och ta vår egen väg och riktning? Vad händer om vi inte följer med strömmen? Blir vi ensamma då? Lämnade? Oförstådda? Onådda? Eller kanske rentav starkare?

Ja vem vet? Jag gillar i alla fall sociala medier, men tanken att fundera över vad jag gör där är värd att väckas. För mig är sociala medier både kul och bra för att hålla kontakt. Fast de vore ingenting om det inte också fanns samspel med verkligheten. En verklighet som står för sig själv! Som igår när vernissagen, som Åsas konstverk var en del i, blandades med musik, spex, dans, show, böcker och massor av möten över generationsgränserna. En sådan dag som jag drömde om att det skulle finnas massor av, när jag var med och byggde Kulturhuset Fyren för snart tjugo år sedan. Och det har funnits många sådana dagar genom åren, under perioder dock färre. Igår bubblade det i alla fall verkligen av grandios gränslös kultur. Och jag var med och fångade bubblor.

Åsas konstverk är ett bland många i Fjäregruppens både roliga och tänkvärda interaktiva konstutställning Existentiell Femkamp, som hade sensomrig vernissage igår. Femkamp betyder fem konstnärer, som tolkar livet och relationer på olika sätt. Förutom Åsa, Marjut Börjesson, Hans Cullberg, Anita Johansson och Helene Wedel. Och femkamp även för mig som besökare, som efter genomgången kamp med mig själv och mitt synsätt både fick stämpel med löfte om ett nytt liv och möjlighet att lämna klagomål.

Intill spelade notställslösa danska blåskvintetten Carion passionerade toner i biblioteket som ett inslag i Kungsbacka kammarmusikfestival. I den ingick också en konsert, nej ... en dansant show, nej ... ett spex, hursomhelst en kammarkonsert med stråkkvartetten Graffiti Classic, som spräckte alla gränser och roade både stor och liten allt under att ljuv musik flödade. Något utöver det vanliga var det. För hur ofta ser man stråkmusiker agera en gisten båt på sjösjukeframbringande hav eller dansa cancan samtidigt som de spelar? Och det var ändå bara något av alla upptåg.

In och ut bland dessa evenemang vandrade människor. En del lånade böcker, andra hade bara kommit. Upprymdheten av kultur från alla håll spred sig, det syntes på alla varma leenden och hördes i alla trivsamma samtal.

På kvällen mötte jag Carion igen, när festivalen fortsatte på på Kungsbacka Teater. Här blev det en annan, något mer stillsam variant av dansande kammarmusik i Bartóks Rumänska danser. Och så spelade festivalens värdensemble, virtuosa Kungsbacka Piano Trio, förstärkt av violinisten Katharine Gowers och violasten William Coleman från England musik av både Sjostakovitj och Dvořák.

Kulturkrockar var temat för Kammarmusikfestivalen. Jag ser det inte riktigt så. Det var inte krockar, snarare möten av olika kulturgrenar på samma träd. Allt måste inte vara lika. Jag gillar olika och vill ha upplevelser av många slag. Precis som igår. Gärna mer av den varan!

Här kommer några smakprov från dem jag lyssnade till, om än mestadels med annan musik än den de spelade igår:

Härligt spralliga Graffiti Classics,

dansanta danska Carion

och så underbara Kungsbacka Piano Trio med violinisten Malin Broman, cellisten Jesper Svedberg och pianisten Simon Crawford-Phillips (här utan gäster).

Byggnadsupplevelser i Danmark

2011-08-16T23:41:00.032+02:00

Trots vad jag nyligen skrev om betalsystem i Danmark, så måste jag erkänna att jag ändå älskar Danmark. Stämmer in i att landet är både dejligt och yndigt. Jag tycker mycket om människorna där och känner mig välkommen. Det har blivit några semestervändor dit nu i sommar, bland annat trivsam fest i glada vänners lag, arkitekturutställning, badland och Legoland.

Danskar förstår sig på att värdesätta det där med byggnation och arkitektur. De gör det både när det gäller att visa upp all världens spektakulära byggnader och när de själva bygger verkligt, imaginärt eller i liten plastklosskomprimerad form.

Att Legofigurer skickas med till Jupiter är helt logiskt. För vilken byggkonst kan bättre spegla oss och vår finurlighet att få ihop allt här i vår värld?

Det är över trettio år sedan jag senast var på Legoland. Det mesta var därmed inte att känna igen. Åkattraktioner i vattenkaskader, drakborg och på vindlande ställningar fanns nu till glädje inte minst för barnbarnen.

Men ”åååå va coolt” blev också det högt utropade omdömet, när vi kom till alla de uppbyggda små samhällena med allt från grekiska tempel och Frihetsgudinnan i New York till mängder av danska gator, samhällen och industrier i full rörlig aktivitet. Att vandra runt mellan Legolandets alla samhällen är en lika härlig upplevelse för stor som liten.

Riktigt roligt är det att detaljsyna alla byggen. Här har ingen kraft sparats för att allt, i miniformat, ska bli så funktionellt och verklighetstroget som det någonsin är möjligt. Jag gillar att det mekaniska finns kvar i dagens värld, där det annars mestadels är dataanimationerna, som utmanar fantasin. Men det är klart att datorn naturligtvis finns med även här som styrmedel, fast det känns på något sätt verkligare, när byggnationerna faktiskt går att ta på i hela sin dimension och inte bara ser tredimentionella ut.

Om Legoland är konsten i att forma verklighetstroget så excellerade utställningen Living på Louisiana istället i fantasier och utopier som världens mest framgångsrika arkitekter gjort verkliga. Jag undrar just varför deras skapelser inte får större utbredning, än de får. Hus måste inte se ut som lådor. Varför bygger vi så mycket uniformt och fyrkantigt, när det finns så många spännande arkitektoniska idéer? Jag tror inte att det bara handlar om pengar, det handlar nog mer om bristande mod bland stadsplanerare och byggherrar. Men livfull arkitektur skapar identitet och trivsel, samtidigt som den är spännande att se på.

Arkitekturen är, som jag ser det, allt för underskattad både som funktion och konstform. Djärva idéer borde utnyttjas mycket, mycket mer! Även om jag föredrar att bo på marken, så ska jag villigt erkänna att exempelvis modellen av höghustriangeln Court Scrape på 57:e gatan i New York fascinerade mig både i form och innehåll med sina terrasser och gräsmattor på alla möjliga höjder.

Att röra sig i scenbilder, som blivit till verklighet, är också mäkta magnifikt. Medger villigt att jag med hull och hår drogs med. När jag från dansk gråmulenhet och sommarregn steg in i verkligt fyrkantiga fabriksliknande Lalandia kände jag det verkligen som äkta, att jag plötsligt befann mig under solflödande blå himmel i italiensk stadsmiljö. Illusionen i entrén var total. Likaså kontrasten till exteriören av det hus jag i verkligheten befann mig.

Att badlandet sedan snurrade och böljade var kul, men för mig spelar det ingen roll hur mycket man drar på i bassänger. Det finns ändå ingenting som går upp mot att slänga sig i havets äkta salta vågor.

Bra debattinlägg om vikten av arkitekturens betydelse i GP
Bra krönika om arkitktur i Göteborg

Apropå betalningssystem

2011-08-15T17:16:00.008+02:00

Jag lyssnade nyss på radions Plånboken från 10 augusti. Där skisserades framtidens än mer kontantlösa samhälle med små smarta chip och nya utmaningar för mobiltelefonerna i betalningsnätverken.

En del av det hela finns redan. Jag stötte på det på semester i Lalandia i danska Billund förra veckan. Där är inte all inclusive, men man kan klara allt man vill med ett chip i ett Sesam-öppna-dig-band. Med det öppnar man vägspärrar, hyrstugan, klädskåpet i badlandet och man kan ladda det med pengar, så det också funkar att handla för. Avstämning gör man på hyrstugans TV.

Men där tog det datortekniska plötsligt slut. Sedan blev det manuell betalning, om allt inte gick jämnt ut. Och valde man manuell betalning med kort var det ingen höjdare. Kontanter var plötsligt att föredra. En avgift lades på varje transaktion med Visa-kortet bara för att det inte var danskt! I alla andra länder jag varit betraktas Visa-kort som internationella och är gångbara på samma sätt som hemma överallt.

En riktigt hemsk tanke slår mig. Har Dansk Folkepartis främlingsfientliga ideologi trängt in även i betalningssystemet, så att turister från utlandet nu ska sky Danmark?

Man borde inte städa ...

2011-08-08T00:09:00.014+02:00

Idag tog jag mig vatten över huvudet. Skulle bara städa upp lite grand. Men då flög det i mig att plocka ur skåp, slänga och göra ordning. Dock i lite sen timma. Jag har en vana, eller snarare ovana, att skjuta upp sådant jag tycker är trist att göra. Samtidigt hatar jag när det jag har dragit igång inte blir färdigt. Och här står jag nu med allt framdraget och beslutsångest om vad som ska sparas eller kasseras Och själva städjobbet är fortfarande ogjort ...

Tänkte i en liten självömkande paus att jag nog måste blogga om det här, så liknande nattliga upptåg inte mer kommer i min håg. Tänkte också att jag nog egentligen borde sova, så av det här tröstlösa städ- och gallringsarbetet fick det bli en liten travesti på Jeremias i Tröstlösa.

Man borde inte städa när natten faller på,
för tänk, så mycket annat bra det finns att hitta på.
Det är så tyst och illa.
Jag ville sova stilla,
men står bland mina prylar, mitt hus det är helt fullt.
Och gallringen den jagar mig, här är det fullt tumult!

Här finns det säkert tusen ting, mycket borde bort.
Men kanske de är bra att ha, som funkar i sin sort.
Det är ej lätt att slänga
man måste sig anstränga.
När en och annan ägodel man faktiskt har slängt ut,
så är det dem man mest behöver använda akut

Så därför jag mig skyndar och sätter lite fart
som gör att detta trista jobb nog snart ska vara klart.
Och här är nu min maning,
för framtiden en varning:
Man borde inte städa när natten faller på.
Man borde vara klokare, än att bete sig så.

... och ja, det är sant. Jag skriver hellre än jag städar.

Självkännedom

2011-08-03T15:51:00.021+02:00

Med sin oförstående skillnad mellan självförtroende och självkänsla inledde före detta tv-stjärnan och numera hållbarhets- och miljökämpen Alice Bah Kuhnke i sitt sommarprogram i radio idag. Till det skulle jag vilja foga självsäkerhet. Begreppen låter lika, men som också framgick i programmet är de väsensskilda.

Jag hade väl anat det att känslan är att förstå sig själv och sitt beteende, förtroendet att lita på sig själv och säkerheten att utstråla styrka. Men jag hade inte lika tydligt tagit in det som vid en föreläsning jag var på för många år sedan och inte heller förstått vidden av att inte ordentligt skilja på begreppen. Tyvärr minns jag inte föreläsarens namn, men anteckningsteckningen jag gjorde, när hon gav sin bild av varför människor inte förstår varandra och blir osams har jag sedan dess haft på väggen i mitt kontor. Den har flyttat med när jag har bytt kontor och den har hjälpt och hjälper mig många gånger.

Bilden är två ringar, som föreställer en persika och en kokosnöt och symboliserar ytterligheterna i förhållandet mellan självkänsla, självförtroende och självsäkerhet. Den illustrerar glasklart varför vi ibland kan ha så svårt att mötas och begripa oss på varandra. Vi använder helt enkelt försvar och öppenhet på helt olika sätt beroende på hur vi ser på oss själva.

Persikan visar en fast kärna av självkänsla, ett brett, mjukt och saftigt lager av självförtroende och ett mycket tunt skyddande skal av självsäkerhet. Kokosnöten däremot har en skvalpande självkänsla, ett litet vasst lager av självförtroende och ett svårkrossat hårt skal av självsäkerhet. Det här visar att vi inte alltid är de vi verkar vara. Går det hål på kokosnötens yta rinner allt bara ut, medan persikan är lika stark även med blessyr på ytan.

De flesta av oss är nog varken persikor eller kokosnötter, men det hjälper att veta att vi kan vara olika på skalan och förstå det, när vi kommunicerar. Törnar i livet kan som försvarsmekanism ha gjort oss ytligt hårda, men vi är inte statiskt det ena eller andra. Så inte skadar det att anstränga sig för att bli så mycket persika som möjligt men samtidigt förstå att kokosnötter finns.

Den här metaforen gör jag mitt bästa för att leva efter. Jag vill inte förenkla men ibland hjälper det att ha bra bilder och slagkraftiga teser till hands. Alice Bah Kuhnke gav exempelvis i sommarprogrammet viktiga frågor att ställa sig själv innan man tar beslut, och då inte minst om besluten påverkar andra. Är det lagligt? Säger min magkänsla att det är rätt? Kan jag stå för beslutet även om det skulle börja blåsa om det i offentligheten? Blir svaret starkt ja på alla tre frågorna, då är det rätt beslut. Det ska jag också tänka på framöver. I smått och i stort.

Sedan vill jag också gärna stämma in i hennes hyllning till politiker. Våra lokala förtroendemän, som vi så lätt klankar på. De är värda all heder för sitt engagemang. De sliter hårt för att alla åsikter hela tiden ska komma till tals, de kämpar och kompromissar, medan vi andra kan slå oss till ro och bara behöver masa oss till valurnorna en gång vart fjärde år. Är vi missnöjda däremellan finns det ju ett självklart sätt att ta itu med det, inte att bara klaga utan att själva engagera oss konstruktivt.

Tack för ett fint sommarprogram!

Sommarkväll vid havet

2011-08-02T23:13:00.007+02:00

Ingenting är som en ljum sommarkväll vid havet. Av sådana ska sommaren vara fylld. Augusti har kommit och mörkret tätnar om kvällen. Men mörker, när det är varmt ute, höjer bara värdet på en sommarkväll. Den känns riktigt äkta då, som om man skulle kunna lita på den, så som man gör nere på kontinenten.

Nu under några dagar känner jag dessutom att sommaren för ett tag består av det som författaren Bodil Jönsson kallar ostyckad tid. En present att ge sig själv, eller snarare en nödvändighet för att må bra, var det nog hon skrev. Vid och i havet i kvällningen tycker jag tiden blir extra bra. Så var det ikväll. På stekhet dag följde vacker solnedgång och lätta skira moln på rodnad aftonhimmel.

Mojnad vind gav spegelblankt hav att simma i. Nu är jag ju inte barn, så i den aktuella diskussionen om bröstsim eller crawl gissar jag att jag utan invändningar lugnt kan välja bröstsim. Ljuvligt att bara glida i vattnet, inte plaska eller forsa fram. Som bästa musik känns då tystnaden runt omkring mig endast avbruten av enstaka plask eller plurr. Förtjusta barnrop på avstånd skapar stämning liksom måsars svaga skrin och motorbåten som sakta tuffar in mot hamn. Vattnets salta svalka och luftens täta värme samverkar och gör det gott att bara vara.

Eget fotokonstverk från Pilane

2011-07-22T19:44:00.036+02:00

Nu tror jag att jag har jag tagit mitt bästa foto någonsin. Ja, det kanske inte säger så mycket. Men jag är i alla fall mäkta stolt. Att fotografera det som ingen ser med blotta ögat var en utmaning. Gubben här är fångad utan kamerablixt, i min minificklampas svaga sken inne i en kolsvart kub på årets skulpturutställning på det gamla gravfältet Pilane. Visst är väl det en bragd!

Jag tror att mannen är skulpterad av Eric Langert, även om han inte nämns i utställningens katalog. Man såg honom inte, kände bara att han var där om man råkade stöta till honom. Min upphovsmannaspekulation kommer av att han satt och mediterade vid Langerts dinosaurieskulptur Radiator Rex. Den var däremot spotligtfixerad och hängde uppe i taket. Jag har tidigare bekantat mig med den skapelsen av gamla värmeelement på en utställning vi visade, när jag jobbade i Kulturhuset Fyren hemma i Kungsbacka.

Langert hade fler verk i Pilane. De kända krokodilerna av bildäck givetvis, men mest imponerande var hans spektakulära lindanserska på en telefontråd vajande för vinden högt över fältet och försedd med titeln Allt är möjligt.

Att det var en kvinna i balansakten på linan kändes helt logiskt, när man, som jag, kvällen innan hade varit på Tofta herrgård och sett Strindbergs Fadren om smygande kvinnostyrka i en suverän sommarteateruppsättning på gårdens loge.

Det var heller inte utan att österrikaren Erwin Wurms skulptur bronsskulptur Big Gulp förde tankarna till fadrenfinalens tvångströja.

Annars tyckte jag årets Pilane-utställning var magrare än förut. Färre nya skulpturer och ganska många kvar från tidigare.

Men det nya jag såg, det gillade jag. Som älskare av liljekonvalj var jag naturligtvis tvungen att omfamna tjeckiska Klara Kristalovas jättevariant i brons och glas och Kent Karlssons gigantiska kanin, som tappat sina glasögon var ett härligt inslag i landskapsbilden. Konvaljen ska tydligen permanentplaceras i Falkenberg, så den kanske jag får chansen att se igen.

Imponerande var dessutom klädernas alla naturalistiska veck, som Erwin Wurm fått till i aluminium i skulpturen Stressbeulenmann, där stresskänslor annars vuxit ut till en massa spjut, eller horn kanske, om man nu vill fortsätta att dra paralleller till Fadren.

När vi ändå var uppe i bohuslänsk konstfart blev också Emil Nolde-utställningen på Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn en anhalt. Jag älskar hans sätt att måla människor och landskap och särskilt tycker jag om hans blå och röda färger. Museets blandning av filmer och målningar gillar jag skarpt. Det ger alltid en extra dimension med välpresenterad bakgrund och i Skärhamn ger ju dessutom naturen en bakgrund, som blir till en alldeles speciell inramning.

Artikel från Länstidningen i Östersund om liknande utställningar.

Mina intryck från Pilane 2010

Skräpservice

2011-07-06T17:45:00.007+02:00

När jag flyttade in i huset, där jag bor fanns ett dolt och mycket praktiskt plåtskåp anpassat för en brun, som jag tror, återvinningsbar soppåse att slänga skräp, sopor och avfall i. Ingen lukt, renhållningspersonalen hämtade varje vecka och allt var frid och fröjd. Servicen var god, även om man inte som i andra kommuner för miljöns skull införde källsortering med olika typer av avfall lagt i knytbara soppåsar av olika färg.

Sedan kom påbud om soptunnor i plast. Annat standardmått, så kärlet rymdes inte längre i skåpet. Lukt spred sig på sommaren, men den gick att stå ut med. Efter en tid beordrades vi köra fram soptunnorna till vägen, för nu kunde personalen inte längre gå de steg för hämtning som de förut gjort. Därefter kunde de heller inte komma lika ofta. Plötsligt hämtade de bara varannan vecka. Mer stank sommartid blev följden, riktigt obehaglig sådan. Hör nu att den typ av källsortering med öppna små bruna påsar, som någon gång i framtiden kanske även når mitt hushåll kommer att öka stanken än mer …

Och idag fick vi så brev om att nu ska renhållningsbilarna inte ens komma till vårt hus längre. Framöver ska vi ut och köra gatlopp med soptunnorna till en lång rad nere vid grannarna i slutet av gatan. Hu je da mig, vad det ska komma att lukta där med elva sommarsoptunnor på rad. Och gräsligt lär det bli även till vintern, när alla tunnor ska köras runt i snö och slask. Då kommer nya kärl att krävas, för hjulen på de befintliga är rakt inte anpassade för långfärd.

Man kan ju tro att utveckling ska gå framåt, men vad sopservicen i Kungsbacka anbelangar går den definitivt bakåt. Redan tidigare har Kungsbacka tagit ett idiotiskt beslut om soptippar med begränsning av betalningsfria besök. Skälet sägs vara att man inte kan fundera ut något sätt som gör att företagare betalar för sig och inte snyltar med att slänga företagsavfall vid sina privatbesök.

Dålig uppfinningsrikedom att straffa någon för att någon annan missbrukar. Men missbrukar förresten, Varför kan inte företag också få lämna avfall fritt? Vi har ju kommunal renhållning för att allt ska återvinnas eller få bästa slutbehandling på bästa sätt. Låt oss då ha det och låt systemen runt all sophantering vara serviceinriktade, enkla, lukthygieniska och fria från betalning för alla som själva gör sig omaket att lämna sitt avfall direkt på olika former av sopstationer. Förbättra istället för att försämra!

Härligt småländskt karolinerspel

2011-07-05T14:12:00.016+02:00

Inte Karl XII:s likfärd, men väl Jon Stålhammars i 1700-talets karolinerkrig i Östern. Om hemmaätten Stålhammar på Salshult handlar sommarens bygdespel i Stenberga hembygdsgård,som jag såg härom dagen.

Bygdeskalden Pälle Näver i sonsonen Per-Olof Högstedts gestalt hälsade välkommen på nyskriven vers som inte stod farfaderns efter, snarare tvärtom. Diktningen fortsatte i bygdespelet "På marsch mot evigheten", uppsatt av och med teaterföreningen Näverlundadalen. Trots det gamla krigiska ämnet ändå ett spel med en hel del humor och en stor dos feminism.

Amatörer från bygden stod på scen, många av dem dessutom själva ättlingar efter Jon Stålhammar. Manuset hade byggts på de många bevarade brev Jon och hans hustru Sofia Drake utväxlade, när han låg ute i fält. De båda är besjungna tidigare i dikt av Carl Snoilsky. Här var breven snyggt omkomponerade till ett storstilat bygdespel med massor av aktörer och regihjälp från Smålands Musik & Teater.

Imponerande var också gradängbygget för publiken, iscensättningen i vinkel, den smidiga parkeringen och de färdigpackade påsarna med hembakat kaffebröd vid pausserveringen. Bra tempo på allt och allt dessutom inkluderat i biljettpriset, så man slapp betala hit och dit.

Lite som att själv vara inne i spelet kände man sig också med aktörerna vandrande i hembygdsparken under pausen. Praktfullt med alla karolineruniformerna, som även p-vakten var utstyrd i. Och det är ju inte varje dag man får en pratstund med Kalle dussin och hans överste, när man sitter och fikar, även om de två också lystrar till namnen Per-Olof Högstedt och Per Rosander.

Kände mig som både Guldlock och museiföremål

2011-07-05T14:07:00.019+02:00

Inte för att jag är ung, fast mogen för museiplacering är jag kanske ändå inte än. Men som föremål på ett sådant kände jag mig nästan, när jag för några dagar tillsammans med man, svägerska och svåger hyrde ”nytt” sommarhus i småländska Stenberga, eftersom det vi hyrt i åratal nu byggs om till åretruntbostad. Visste innan att nya huset låg i ett kulturreservat, men inte att vardagsrummet var natur- och hembygdsmuseum. Som väl var kom inga besökare till museet dagarna vi var där. Och jag undrar om de kommer så tätt. Informationsbroschyren jag hittade i ett ställ var från 2000.

Huset vi hade hyrt såg vackert ut utifrån, smålandsrött med vita knutar och låg lantligt idylliskt. Bebott verkade det märkligt nog vara. Vi möttes av stövlar och skor ute på förstukvisten, när vi kom.

– Dom står nog där för att det ska se ut som om någon bor i huset, gissade min svägerska. Logiskt tyckte vi andra. Men väl inne i huset, öppnat med nyckel vi hämtat i en överenskommen brevlåda, fann vi kylskåpet fullt av mat - mjölk, leverpastej, grönsaker, andra färskvaror och inte minst öl och vin.
– Hade charterresornas ”All inclusive” spridit sig till Småland?
– Nej, så var det nog inte. Någon anpassning till oss kunde inte skönjas.

Och så fann vi det museiinredda rummet, inget vardagsrum. Sovrum då? Vi öppnade en dörr och fann två obäddade sängar, en massa färgpennor och mer eller mindre färdiga barnteckningar på ett bord och diverse kläder på golvet. Skulle vi bo där? Började känna mig som Guldlock i sagan om henne och de tre björnarna. Även om jag ingenting prövade. I rummet fanns bara två sängar. Vi hade hyrt för fyra. Var kanske den gamla slitna lädersoffan i museet en bäddsoffa? Skulle vi städa och bädda upp i ett rum och bli sovande museiföremål i det andra? I jakten på andra sovrum öppnade vi alla dörrar vi såg. Kom ömsom till skrubbar, ömsom ut i det fria. Från det fria såg vi att det kunde finnas en övervåning. Eller vind? Någon trappa såg vi dock inte till.

– Var vi i fel hus? Kanske gick samma nyckel även till huset en bit upp i backen? Nej, där passade den inte och där växte till och med spindelväv på handtaget. Ingen hade varit där på länge. Vi var nog ändå i rätt hus. Försökte utan svar ringa uthyraren. En granne gick förbi. Hon sade sig inget veta, men trodde på en övervåning. Hon hade varit inne i museet och mindes en trappa och fann en näst intill lodrät sådan gömd bakom den uppslagna köksdörren. Och där ovan fanns sängar, riktigt sköna sådana. Rent och fint men totalt atmosfärlöst.

– Vem var det då mer som mer bodde i huset? Några som renoverar hus i närheten, fick vi så småningom höra. De kommer då och då, men färskvarorna i kylen tydde på ofta. Och vi hade försäkrats att vi skulle vara ensamma i huset. Ja, det var vi ju förstås, de dök aldrig upp så länge vi var kvar …

Vi hann i alla fall besöka och träffa en hel del nära och kära och omgivningarna runt museihuset var pastoralt vackra att vandra i.

Fast det här var inte vår modell för sommarsemester. Vistelsen blev kort och vi lär inte komma åter. Jakten på nytt sommarviste i smäländska Stenberga får fortsätta …

Aldrig mer Allt om mat

2011-06-30T12:54:00.004+02:00

I mer än 25 år har jag prenumererat på tidningen Allt om Mat. Det är en bra tidning tycker jag. Jag har varit nöjd. Det enda som irriterat mig är allt reklamskräp som kommit med tidningen i en gemensam plastinbakning. Helt onödigt, det har jag inte prenumererat på, men ändå har jag behövt ta hand om det och slänga det.

Nu kom det plötsligt ett brev från Allt om Mat, nej en faktura var det visst, nej, inte det heller, en påminnelsefaktura! På den står att det är lätt att glömma. Jag har ingenting glömt. Jag lägger alla fakturor jag får till betalning efter sista betalningsdag. Någon faktura har Allt om Mat inte sänt ut till mig tidigare. Nu kom en med sånär som på en påminnelseavgift helt ospecificerad faktura. Påminnelse? Faktura för vad? Nya tidningar? Gamla tidningar? Vilken prenumerationsperiod?

I samtal med tidningen fick jag veta att ett inbetalningskort kommit med en tidning. Inbetalningskort har jag i och för sig sett i varje tidning för en massa saker jag inte vill ha, så dem har jag inte glömt utan givetvis medvetet slängt. Att prenumeration blandas med reklam har jag inte tänkt på. Om jag tidigare betalt via ett sådant kort, så är det ren slump för att det blivit synligt i någon skräphög. Att få påminnelseavgift på en så luddigt utsänd betalningsanmodan är tämligen absurt.

Man blir verkligen förundrad över att ett seriöst tidningsföretag som Bonniers behandlar sina stamkunder så här. Funderade på om det var ett av somrarnas florerande blufföretag som nästlat sig in?

Men nej, tyvärr inte. Det var Bonniers som svarade att så här är det. Ingen ursäkt, inget backande. Varumärket, som jag tidigare hållit högt dalade till noll i min värd. Och från och med idag är jag givetvis inte längre prenumerant på den mattidning jag tyckt så mycket om. Någon respekt måste företaget visa mig, om jag ska vara kund.

Apropå midsommar

2011-06-27T23:15:00.022+02:00

Midsommar är över. Den motsvarade, ja till och med överträffade, förväntningarna i glada vänners lag. Men jag vill inte påstå att vi är mitt i sommaren. Som Jonas Hallberg sade i Spanarnas midsommarprogram är vi faktiskt bara i början av sommaren.

Det är NU det börjar. Sommar och semester breder ut sig och det känner jag, att jag vill ta vara på, minst lika mycket som den enda mytomspunna midsommarhelgen, hur mycket spännande naturmystik den än på rymma.

Sommaren var alltid så lång, när jag var barn. Den har märkligt nog blivit kortare med åren. Jag undrar just om den känns längre om man tänker på den mer som en helhet, så som Bodil Jönsson skrev i sin första tidsbok Tio tankar om tid. Vi behöver unna oss odelad tid, sade hon. Och då är det väl just NU man ska ge sig själv den presenten och inte stressa runt och stycka sönder. Det är värt ett försök. Det är nu kvällarna fortfarande är ljusa och grönskan mäktig. Och det är NU vattnet ska bli så varmt att det inte längre är en bragd utan riktigt skönt att ta en simtur. Det är NU det är tid att njuta. Jag ska unna mig att göra det.

Jag plockade inte sju midsommarblomster för att gömma under kudden och drömma. Jag gick istället runt i det bohuslänska blomsterhavet, insöp atmosfären, kände dofterna och lät blommorna vara. Fast jag plockade dem ändå. På mitt sätt med kameran för att minnas. Bilder som kan ge sommardrömmar i vinter. Då kan det vara tid att drömma. Inte nu. Nu är det verkliga upplevelser av det sommarljuva som gäller. Nu är det gott att leva!

Apropå bröllopsdag

2011-06-16T21:03:00.014+02:00

Min mobila almanacka plingade för annalkande högtidsdag i går. Sådant påfund har mina tidigare pappersvarianter aldrig haft. De har förbigått allt med tystnad, om jag inte läst och letat. Och jag har inte alltid brukat leta. Är lite slarvig med bemärkelsedagar. Men mycket riktigt mobilen hade rätt. Idag har vi bröllopsdag. Det hade jag tydligen programmerat in, när mobilen var ny i höstas och nu påminde den punktligt. Därmed kom också frågan – ska vi fira? Det brukar vi inte direkt göra.

- Men varför inte, tillfällen till fest, som man snubblar på, ska ju aldrig försittas. Så visst skulle vi fira minnet av vårt minimala dubbelbröllop för fyra personer i Köpenhasmn för många, många år sedan. Musik avböjde vi. Tyckte inte riktigt att det behövdes för det lilla auditoriet. Två par var vi, som vittnade åt varandra och sedan blev släkt som svågrar och svägerskor. Därutöver var ingen mer med. Ett ganska spceiellt bröllop. Lite budgetvariant, men ändå inte för vi övernattade ändå i lyxsvit högst upp på Hotel Tre Falke.

Då var frågan med vad vi skulle fira. Läste någonstans att bröllop på McDonalds är på modet. I Kina, tror jag det var. Ja, det var bröllop, inte bröllopsdagar. Men kanske en bra budgetvariant igen? Vi kunde slå till med varsin McFiest att festa på, nu när årsringarna från bröllopsklockorna klingar.

- Nej, helt lockande lät det inte. Grillning, gratäng, sallad och mjukt, runt presentvin på altanen fick det bli. Lite stil får man allt hålla sig med.

- Skål Matz, tack för alla år med hopp om många fler! Och grattis Gunnel och Leif! Vår gemensamma bröllopsdag är ju faktiskt väl värd att fira! ♥ ♥ ♥ ♥

Het sommarfest

2011-06-16T00:21:00.033+02:00

Precis som alla blommor slår ut dyker inbjudningar till allehanda festligheter upp. Så är det nästan alltid, när sommaren tar vid. Vi vill ut, vi vill träffas, vi vill ha kul. Ikväll hade jag fem inbjudningar att välja mellan. Svårt för allt lockade, men jag valde den jag först bokat in. Det innebar fjärde tjejkvällen på en vecka. Men det är något visst med tjejträffar. Kul med prat om då och nu med gamla skolkamrater, arbetskamrater och kompisar.

- Kan man säga tjejträff vid mina år, förresten?
- Kärringträffar, kvinnofester, nä, det låter trist!

Bestämmer mig frankt för att tjejer är ålderslösa. Åldersspridning var det också ikväll, när affärsnätverket Gertruds Döttrar hade sommarfest på Golfrestaurangen vid Sjögärde golfbana.

Vackert i det intensivt gröna, god sydamerikansk buffet och lite information från Avida Finans om hur man kan outsoursa fakturahantering och samtidigt få snabbt kassaflöde till sitt företag.

Men sedan gick det hett till. Då kom Carl Sterner, dansmästare i latinamerikansk dans, lärare i Sinclairs dansskola och partner till Hanna Graf i TV4:s Let’s dance. Ikväll hade han betydligt fler partner, när han dansade för och med oss. I förgrunden Mirja Westerlind från Kungsbacka Vandrarhem och Ulla Schröder från Itrim, som också informerade om företagets kokbok med recept för helt vanlig mat kombinerad med små enkla tilläggsknep för att få rätterna mer vänliga inför baddräktssäsongen.

Vi var väl drygt tjugo och han lärde oss salsasteg och snurrar. Svettigt och glatt blev det och bara fötter, gympaskoklädda och högklackade hoppade över golvet stundom i takt, stundom inte. Ett, två, tre, ett två, tre … och så snitsig vift på höfterna.

Vi lyssnade som här Elisabet Amnäs från Ateljé Eliza Design, Maila Nyqvist och Maria Corneliusson från Cemany AB och Maud Pihlblad från Pihlblad Reportage inom Journalistbyran.

Och vi lärde, gjorde framsteg och hade roligt med humöret i högform, det visar Anita Johansson, Agneta Börjesson Pihl och Lizette Dahlin. Erkänner att lätt matt var jag, när vi tog oss hem genom de försommargröna norhalländska skogarna. Men den vackraste himmel upplyst av guldröd solnedgång bytte all trötthet mot perfekt avslutning på en härlig kväll.

Imorgon, eller idag ska jag nog säga eftersom midnatt nu är passerad, får det dock bli annat än tjejträff. Då är det maken som gäller, för då stundar bröllopsdag.

Härlig barnbarnshelg

2011-06-07T22:09:00.018+02:00

En tog studenten och blev hemkörd till friheten i röd Porsche. Som årets allra första student i Kungsbacka sprang han ut från Ljud- och Bildskolan. En hade fullt upp att gratta både brorsan och andra kompisar med vita mössor i väntan på en egen om några år. En provåkte i Porschen på väg till skolan och två tittade förundrade på allt folk, som samlats till sång och glada tjut. Kramar blev det mycket av på alla håll och kanter. Bättre vädertur med studentdag än den i onsdags kunde man nog inte ha önskat. Och nu är jag alltså farmor till en student. Studentfarmor. Låter gammalt, men känns inte så. Bara att acceptera att åren går och hänga med …

Det gäller också att hänga med i lekarna med de mindre. Inte heller så små längre. Driftiga och påhittiga. Det har i dagarna virvlat friskt mellan skattjakt med storproduktion av kartor varvat med gammal hederlig kurra gömma.

Picknickbehov trängde på. Att en farmor / mormor inte hade laddat med fikabröd utlöste snabbt en kort och intensiv baktimma. Avsaknaden av picknickkorg var intemedräknad, så den fick också åtgärdas genom att låta en sedan länge till krukförråd utsedd spånkorg fick dammas av och återuppstå i sin forna glans, laddad med saft, nybakad paj och fluffigt vispad grädde. Det fanns inte på kartan att avstå från att genomföra sina idéer. Fullständig lösningsorientering gällde!

Samma sak innebar avsaknaden av badsjö inpå knuten. Det problemet löstes med vattenkrig från hinkar till muggar. Kläderna dröp av väta och små åar började ringla både på marken utomhus och golven inomhus. Men sådant kan ett antal handdukar lätt avhjälpa.

Tävling i minspel mellan liten och stor satte igång skrattmusklerna och ordlekar följde upp.

En stunds Fia med knuff på filt i gräset lugnade ner tempot. Men dagen efter bjöd på spänning, när mellersta barnbarnet sjöng i Julias Stjärnskott. Hon vann inte, men sjöng med den äran.

När barnbarnsskaran skingrats var det dags att göra - ingenting. Sådant tycker jag är en god sysselsättning, när himlen är klarblå, luften varm och solen strålande. Körsbärsträdet gav lätt beskuggning och jag kände gräset mot tån...

Sommarkänsla

2011-05-31T18:07:00.007+02:00

Ooops så fort det gick! 26 grader på termometern, strålande sol och blå himmel hela dagen. Upptäckte i morse att sommaren är här. Jag som lovade mig själv att ordentligt märka våren i år inser definitivt att jag har missat kapitalt. Det har ju förstås sina nordliga skäl. Och noteras skall att jag i alla fall hela tiden från mars varit väldigt uppmärksam på ljuset och njutit av långa, härliga dagar och av att nätterna knappt varit mörka sedan dess.

Men då är det dags för nytt beslut, som innebär att leva i nuet. Sommaren ska njutas i varje sekund. Även om det kommer regn och åska. Började idag med ljuvliga jordgubbar på altanen. Erkänner att jag faktiskt tjuvstartat tidigare. Men idag fick ändå bli årets officiella intåg i sommarhagen. Och i den hagen ska göra allt för att hålla mig kvar så länge det går. Sommarkänslorna är här för att stanna!

Välkommen, gröna, granna, sköna, sanna sommar …

... och det är inte bara jag som tror på sommaren. Det gör TT och GP också. Spådomen är rekordsommar!

Bättre centrum i utsikt?

2011-05-26T12:34:00.044+02:00

Det är härligt, när blicken lyfts. Det har inte hänt allt för ofta här i Kungsbacka. Litet, billigt, viljor åt olika håll och ovilja att satsa för att vinna har alltid varit rådande. Sådant leder sällan till stordåd. Men nu rivs det i Kungsbacka och nya områden planläggs. Här ska byggas stort och mycket. Den lilla staden, som även om den inte ser så ut faktiskt är en av västra Sveriges stora kommuner, ska förtätas och få 300, kanske upp till 500 nya bostäder och många verksamhetslokaler per år framåt i tiden. Allt finns i byggplaner och Kungsbackas vision.

I morse var jag på Kungsbackacenterns och Studieförbundet Vuxenskolans frukostmöte för att lyssna på tankar och idéer om hur det ska ske. Arkitekten Håkan Cullberg anslog tonen med sin spektakulära idé Viking Green City om hur Göteborg ska få en ny organisk och inte rutnätsplanerad centrumdel kring ett jättelandmärke, som liknar en Kababyggnad på Bananpiren och Frihamnsområdet däromkring. Ett förslag som än så länge inte är antaget av Göteborg, men som jag tror skulle göra underverk där. Det var ett bra grepp att börja med att tänka nytt, stort och visionärt. För utbyggnaden hittills i Kungsbacka med exempelvis en massa fyrkantslådor i stadsdelen Björkris känns inte särskilt lovande. Bättre kan vi!

Ny byggnation på området "Väster om ån" med frågan ”Kungsbackas skyline som Morup eller Manhattan?” var frukostmötets tema. "Är det människorna eller bebyggelsen som skapar staden?", frågade dessutom morgonens värd, riksdagsmannen Ola Johansson.

- Varken eller svarar jag på första frågan och både ock på andra.

Kungsbacka måste hitta sin egen själ, när avrivna tomter nu äntligen ska bebyggas. Ordentliga bostadskombinerade affärsstråk för handelsmetropolen behöver etableras och innerstaden kan bevaras och varsamt formas till kvarter med göteborgska Hagas atmosfär. Och kring nybyggnationen borde havet komma in via ån. Det måste märkas att Kungsbacka är en kuststad. De gamla sjöfartstankarna behöver väckas till liv och bli till verklighet. Om inte med stora fartyg så med småbåtar, vackra broar, sittvänliga trappor ner mot ån, arkitektur i samklang med vatten och nya gröna ytor.

Så här tänkte vi, när vi planerade Kulturhuset Fyren i början av 90-talet, men de tankarna sparades bort. Och hittills har åbrinken inte varit mycket att yvas över med vildvuxet maskrosfyllt gräs och bryggor som knappast håller samman. Kungsbackaån måste äntligen bli en vital del i stadsbilden. Tänk så härligt om den kunde få en större dignitet än flodgrannarna i söder som alltid räknas upp som Vi ska äta ni ska laga. Här borde vi kunna laga något riktigt kungligt!

Det alla planer syftar till är att bygga ihop centrum från gymnasium till gymnasium. Det har länge varit uppenbart att det behövs, men kvarnarna mal långsamt. Kungsbacka har idag ett alldeles för litet centrum för att vara bärkraftigt. Människor kommer hit för att handla, men mest till Kungsmässan och Freeport. Hela centrum måste bli en enhet, först då finns riktigt goda förutsättningar för alla. Det är bara några hundra meter mellan Kungsmässan och Innerstaden fysiskt sett, men mentalt är de idag helt olika områden.

Utmaningen att få till en riktigt fin helhet finns nu. Visionära arkitekter och grönområdeskreatörer borde kunna skapa något unikt och spännande om de får tillräckligt fria händer. Som på bilden här intill har Cullbergs tänkt för Göteborg. Liknande, för att göteborgsvitsa, vattentankar borde ventileras även i Kungsbacka. Jag hoppas verkligen att drömmen om ett fantastiskt resultat ska få styra i Kungsbacka den här gången, så vi får fram ett vackert levande, funktionellt, intressant och nytänkt centrum.

Kommunal politik ska inte främst handla om att göra bra fastighetsaffärer utan om att skapa en bra stad. Nu är vi förhoppningsvis på väg ditåt och kanske visar sig Kungsbacka framöver vara värdigt sitt konungsliga prefix genom att bli kungligt bra för vanligt folk inte bara i enskilda bostadsområden utan även i centrum.

Bloggtillägg 31 maj:
Arkitektfirman Cullbergs Viking Green City vann GT:s och TV4´s tävling Uppåt Framåt om idéer inför Göteborgs 400-årsjubileum 2021. Det finns alltså stort hopp för Göteborg. Hoppas det finns det även för Kungsbacka!
GT
TV4

Släkt och trädgårdstankar

2011-05-22T21:08:00.022+02:00

Oj, vilken vecka det varit! Hemflytten från Luleå firades med sparrisfrossa i glada vänners lag på Restaurang Storgatan 1. Sedan fick trädgården en lätt frisering innan det var dags för besök av härliga släktingar från USA. Släktmiddagar både här och där, sightseeing i omgivningarna, här på bilden på Bräckan i Fjärås, hängivelse åt gamla minnen och utrymme för nya gemensamma upplevelser som framöver också blir till minnen. Samvaro med roliga människor och fullt av glada skratt.

Så tomt det blev, när de for. Men nya resor stundar säkert … I mitt bakhuvud har små tankar redan börjat gro om att på nytt åka västerut inom inte allt för avlägsen framtid …

House cooling party kan vi sedan säga att det var dags för nu i helgen. Gourmetmiddag till sen nattlig timma hos goda vänner celebrerade en kommande flytt. Ny fas i livet väntar dem. Huset sålt och efter sommaren går flyttlasset till lägenhet. Jag minns den tid, som inte alls känns avlägsen, då alla vänner köpte hus. Men nu verkar trenden vara att fler och fler av våra vänner säljer av och bosätter sig i lägenhet igen, allt eftersom barnen flyttat hemifrån.

De som gör så har ett gemensamt. De har sommarhus. Det har inte vi. Med tio minuter till havet har det liksom inte behövts. Det gör också att jag inte har någon flyttningsiver. Jag vill bo med min gräsplätt utanför dörren, oavsett hur mycket ogräs som gror där. Jag är inte redo för förändring. Fast visst inser jag hur fint vännerna får det i nyrenoverad, stor, central taklägenhet med vidsträckt utsikt och nära till allt. Deras vardag blir ny. Jag håller mig till min gamla och gläds åt min lilla trädgård.

Den är spartansk men ännu blommar körsbärsträdet. Och vill man ha mer kan man besöka andras trädgårdar, som är otroliga, på nära håll.

Idag var jag på Öppen trädgård i Sätila, arrangerad av Kungsbacka Trädgårdsvänner.

Där visade också min väninna Gunilla Willaume sina underfundiga fågelskulpturer gjorda av bananpapper som komplement till den intensivt grönskande växtligheten.

Trots att det ännu bara är vår var den öppna trädgården fullt blomsterprunkande. Den dubbla vallmon föll jag särskilt för.

Stämningen var som i en kinesisk trädgård med paviljonger och halvt gömda sittplatser längs slingrande gångar. Känslan grönskan gav ackompanjerades ljuvligt av ljud från en stilla porlande bäck.

Njutning för både öga och själ.

Jag hann

2011-05-14T16:43:00.009+02:00

Lite rädd har jag varit att jag skulle missa körbärsträdens blomning i allén utanför Kungsbacka stadshus. Våren hade inte sprungit ifrån mig även om den sprungit ut här hemma för länge sedan. Det var nog på håret att jag hann hem från Luleå. Men jag kom i tid!

Bland det första jag gjorde i morse var att bege mig till det lördagsstängda stadshuset, dit några själar sökt sig för att försöka förtidsrösta i landstingsomvalet i Västra Götaland. Ända till helgarbete verkade dock inte den halländska samarbetsviljan ha sträckt sig. Jag som bor i Halland och inte ska rösta om brydde mig inte om det, det var blommorna jag ville åt.

Ljuvligt rosa var träden och jag vandrade fram och tillbaka och bara tog in det vackra, som ju är så kort. Och överblomningen är i antågande, det märktes. Blommorna hade börjat fälla blad. Men så länge det finns tillräckligt med blommor kvar på grenarna, tycker jag att det bara är vackert, när även marken under träden färgas rosa. För känslan blir det egentligen bara bättre, men i den rationella tanken pockar förstås vetskapen på, om att snart är det över. Men den försöker jag slå bort, där jag går. Här och nu är vad som gäller och njuta ska man göra medan tid är.

Troligen bygger man upp en speciell kärlek just till det som inte är för evigt, men ändå har en rytm som gör att det kommer igen och igen och blir något att ständigt längta till.

Dags att flytta hem

2011-05-12T20:56:00.011+02:00

Packar. Nu är det dags att lämna min lilla lägenhet i Luleå. Imorgon har de två månader jag band mig för att jobba här gått. Och jag ska flytta hem. Det är med dubbla känslor. Härligt att komma hem men lite vemodigt att lämna alla dem jag lärt känna här. Tur att Facebook finns så vi kan hålla kontakt det långa avståndet till trots. Nu gäller det om allt jag släpat hit och köpt här går ner i resväskan. Det ser väl så där ut …

Jag har trivts bra här i Luleå och tycker att jag har upplevt mycket både privat och i jobbet. Att ha dörr rakt ut och slippa trappuppgång har jag gillat. Det känns mer som hus än lägenhet så och är väldigt smidigt att ta sig ut. Ikväll är det egentligern läge för det. Får se om jag hinner, när allt som ska med hem ligger på plats.

Två rum och en liten kokvrå har jag bott i med utsikt över Lule älv och Norrbottensteatern på andra sidan. Om jag har fått vänta på grön natur här, så har jag i alla fall haft gröna, rofyllda väggar runt mig. Här är några bilder, så jag minns hur jag bott, när jag nu lämnar nyckeln åter till Linas lägenhetshoitell.

Kultur med djur och natur

2011-05-10T21:56:00.013+02:00

Jag kom hit upp till Luleå för att jobba med kultur. Och det har jag gjort och träffat en massa trevliga arbetskamrater. I telefonen har jag svarat Kultur och Utbildning, för så ser organisationen ut på landstinget här. Men inte vilken utbildning som helst, utan sådan som hör ihop med djur och natur. Här får alltså ordet kultur som betyder odling sin fullständiga förankring i både mylla och sköna konster.

Det innebär att jag också har arbetskamrater på Grans naturbruksskola och Kalix naturbruksgymnasium. Och inte bara människor utan också djur. Djur i massor, allt från får, hundar, grisar och kor till leguaner, burfåglar, kackerlackor och möss. Ungdomarna som går i skolorna ska bli rustade för jobb inom såväl jordbruk, som zooaffärer och djurparker.

I söndags var det Djurens dag på Grans och då var jag där och hälsade på förvaltningens fyrbenta, krälande och fjäderklädda medarbetare. Vårsolen strålade och gjorde att också den första grönskan på träden gav sig till känna här uppe i Norrbotten.

Det här har jag även skrivit om på landstingswebben.

Folktoner med Jord

2011-05-07T23:31:00.009+02:00

Ikväll flög tiden iväg med musik precis som dagen igår. Sju musiker igen men nu en tvåtimmarskonsert och musikaliskt annorlunda. Den här gången genuin folkmusik med Tornedalsgruppen Jord, som firade tioårsjubileum med att ge ut sin tredje skiva och hade skivreleasekonsert i Kulturens hus i Luleå.

Musik med urkraft, jordnära om man vill gölteborgsvitsa. Men namnet kommer inte från det utan är bildat av initialerna i utsprungsmedlemmarnas efternamn. Stämningsfullt var det och medryckande på samma gång med sånger om naturen, om att leva i nuet och hitta lyckan i det lilla,

Och lycklig kände man sig allt där i stolen i Kulturtens hus. Och lycka till Jord! Här i en konsert från 2009:

Har varit inne i en orgel

2011-05-07T12:50:00.014+02:00

Det har verkligen sina poänger att vara inne i kultursvängen. I veckan hade jag lyckan att färdas med landsantikvarien Curt Persson genom Norrbotten. Det var som att vid sin sida ha ett levande lexikon om smått och stort som hänt och finns här. Om officiellt men minst lika mycket om original, egensinnigheter och suspekteri, som ägt rum i inte allt för avlägsen tid.

Igår var jag inne i en orgel under byggnad. Inte vilken orgel som helst, utan den som växer fram i Piteå och ska bli en av världens största profana och dessutom helt unik. Det går att gå in eftersom de stora orgelpiporna ännu inte är på plats. Först i mars 2012 ska orgeln vara klar.

I bygget går dagens syn på konst, ny teknik och forskning hand i hand. Orgeln ska, som det sägs bli ”Det aldrig tidigare hörda, det aldrig tidigare sedda”. Den ska digitalt kunna kopplas upp för lyssning överallt där digital sådan mottagning finns. På orgeln i Piteå ska man också genom och distansöverbryggande teknik kunna sitta var som helst i världen och spela på den. Men än är orgeln tyst så när som på ljuden från en byggplats i akustiskt suveräna Studio Acusticums konsertsal.

I Acusticum finns Luleå Tekniska Universitets institution för konst, kommunikation och lärande, en massa företag i kreativa branscher och delar av Norrbottensmusiken. Jag var där för att diskutera information kring ny musik och för att lyssna till sådan. En härlig lunchkonsert, där tre av sex stycken spelades för allra första gången för publik. Norrbotten NEO, en ensemble som jag verkligen tagit till mitt hjärta spelade. Konserten var final på deras årliga tonsättarvecka med kompositörerna Ylva Lund Bergner och Christoffer Elgh på plats.

En och en halv timma utan paus flög iväg. Jag vill härmed ordentligt avliva myten att ny musik, som många säger, skulle vara svår musik. Tvärt om. Det är bara att ge sig hän, lyssna, njuta, låta sig inspireras och ofta också roas. Bland det hag hörde fanns en sprudlande och porlande vacker Revolt i grönska av Brita Byström.

Både spänning och oro fanns i Ylva Lund Bergners Euphorbia. Den har bara spelats utomlands förut, så här var det svensk urpremiär. Hon berättade att hon inspirerats till den när hon läst om hur man kan drabbas efter närkontakt med giftiga växtsläktet Euphorbia. Och visst hörde man såväl hjärtstillestånd som andnöd. rakbladsskärande smärta och ögonförblindning i musiken. Särskilt slagverksinslagen var markanata med en vanlig skrivbordslampa på central plats bland pukor och cymbaler. Från den kom tickningar, fjäderspänningar och gnisslingar och pianostämman spelades effektfullt direkt genom knäpp på flygelns strängar.

Christofer Elgs komposition var On St Christopher´s Day, specialskriven för och beställd av NEO. Idén till stycket hade Christofer hämtat från sitt eget liv med titeln både från sitt eget namn och det legendariska Kristusbärande helgonet, som är ursprunget till namnet. Bördan som tyngde helgonet från all världens synder, när han lyfte Kristusbarnet och den ryggsäck av skuld och oförrätter han själv sade sig bära på hördes som tyngd i musiken.

- Berättelser hör till musiken. Allt hör ihop, sade Ylva och Christofer. Sådant tycker jag om. Nycklar till att vilja ta till sig kultur tycker jag är centrala. Man behöver inte ha något förstå-sig-påande utan bara öppna upp för känslor och intryck. Upplevelsen blir sedan alldeles egen.

I bilradion på väg hem till Luleå hörde jag Spanarna blicka mot framtiden från upplevelser i nuet. Det gjorde jag också för mig själv, upprymd av att just ha upplevt orgelbygget och den härliga väg en del av dagens klassikerskolade musiker har slagit in på. Fast klassisk kan man förstås inte kalla musiken nu när den är ny. Men min spaning är att den kommer att bli klassisk.

Norrbotten NEO svensk webbplats
Norrbotten NEO på Facebook

Hemma hos våren

2011-05-03T01:27:00.034+02:00

Jag har varit hemma och smakat på våren. Ljust, skirt och nästan sommarvarmt var det. Efter nästan två månader i norr upplevde jag allt utslaget starkare än någonsin. Vacker vit snö och klar is har jag njutit av. Men jag kan inte förneka det, vår och sommar är ändå något mycket speciellt. Pånyttfödelse, förväntan ...

Jag lovade mig själv att jag skulle följa den här våren ordentligt. Och jag började tidigt, redan i februari. Fast sedan blev det nordligt avbrott. Men nu fick jag den istället i full blom. Och det gjorde inte att jag upplevde den mindre, Snarare tvärt om!

Underbart att njuta av hav av vitsippor och trevande trift,

... blommande slån bland gråmelerade stenar och myrmark mellan klipporna vid havet,

... ljusgrönt skimrande björkallé och resterna från svedjebränd mark,

... guldlysande forsytia och vitglimrande furktträd ...

... och så förstås årets första grillning. Gräset är grönt, men inte nödvändigtvis grönare på andra sidan. Tid att stanna upp här och nu, känna dofterna och lyssna till fåglarnas kvitter. Fånga våren innan den flyr ... Det var vad jag försökte göra nu i helgen. Jag tror att jag lyckades!

Trollbunden av annorlunda svansjö

2011-05-02T22:15:00.019+02:00

Helt fantastisk är känns det att bli fullständigt betagen av en balett jag sett minst tio gånger tidigare. Men då i annan form. Helt annan form! Luleå Barn- och Ungdomsteaterfestival öppnades på Norrbotensteatern idag. Första kvällsföreställningen var Svansjön och den har jag nu precis sett. Den klassisk baletten uppsatt som familjeteater av Teater Västernorrland och Norrdnas inom Scenkonstbolaget . Likheten med traditionella Svansjön var inte stor.

Berättelsen jodå, den fanns där och förmedlades till och med i tal. Musiken, jovisst Tjajkovskij-toner hördes, men kreativt bearbetade av multikompositören Anders Ortman. Vackra tyllkjolar, nej, virtuos tåspetsdans, nej, solister i centrum nej, men dramatik och känslor i massor och framför allt stor danskonst.

Kajsa Giertz koreografi och regi är helt nyskapande och enligt programbladet har aktörerna på scen varit i högsta grad delaktiga i att forma föreställningen. Jag skriver aktörer för på scen blandas dansare och skådespelare, och uppsättningen är sådan att man knappast upplever vem som är vad. Män och kvinnor blandas också friskt i rollerna som prinsen och den vita svanen. Båda rollerna dansas femfaldigt och genom det får känsloregistret ovanligt mycket av både bredd och djup i båda karaktärerna.

Dansen är otroligt uttrycksfull. Svandansen är inte skir och vacker, påminner mer om ankor i stegen, men samtidigt svävar och glider dansen över scen och samspelet är totalt.

Om dansen är spektakulär så är Sven Dahlbergs scenografi inte mindre häpnadsväckande. Att få se Svansjön dansas i ett vitkaklat badrum hade jag nog aldrig tänkt mig. Men nu har jag sett det. Svanarna har varsin sjö i form av vita badkar, som omväxlande rullar med i dansen, är vatten att sjunka ner i eller dyka upp ur och kullar att flyga upp på. Genial integration av scenografi och koreografi. Det hela förstärks av hur det vita kaklet blänker i olika ljussättningar. Illusionen av sjö GLIR total och som om inte det var nog går rörelserna i varandra, så att dansarna tycks flyta ur och i badkaren.

Föreställningen må kallas familjeföreställning och det var många barn i publiken, som uppenbart uppskattade vad de såg. Men det här är absolut inte en föreställning som gjorts för att speciellt passa barn. Det är helt enkelt, eller snarare helt superskickligt, en genomarbetad, genre- och generationsöverskridande föreställning, som jag inte tror någon kan värja sig från att trollbindas av. Och som all god konst tilltalar den då också alla åldrar.

Foto: Lia Jacobi

Långt bort men ändå nära

2011-04-25T19:10:00.018+02:00

Jag är långt bort hemifrån. Och när jag ger mig ut på tur härifrån är jag ännu längre bort. När jag var liten sade vi alltid ända bort till Korpilombolo, när någon skulle så långt som vi inte kunde förstå. Med mitt barnaspråk var det till världens ände. Idag var jag där och visst såg det gudsförgätet ut vid infarten. Men inte! Korpilombolo var naturligtvis en plats med liv och aktivitet som alla andra. Hörde att där varje år äger rum en fantastisk Europeisk Nattfestival de två första veckorna i december. Filosofi, litteratur och konst med temat natt står i centrum i upplyst djupt vintermörker. Låter nästan otroligt, men den festivalen borde man naturligtvis uppleva. Och väl där i Korpilombolo, så ligger det ju inte långt bort alls. Utan här. ;)

Mina perspektiv förskjuts här uppe i norr. Visst vet jag hur allt hänger ihop och var platser ligger, fast väl här känns det annorlunda. Att köra på påsksemester efter en Nordkalottskarta är speciellt för en sörlänning. Inser dessutom att det fortfarande är väldigt långt upp till det som riktigt är norr. Någon gång ska jag ta mig också till det riktigt nordliga, till Tromsö, Hammerfest och kanske även Murmansk. Det är vackert i norr, men än har jag bara hållit mig i civiliserade om än ibland öde trakter. Tretton av Norrbottens fjorton kommuner har jag nu varit i. Arjeplog är kvar och det är ytterst tveksamt att jag kommer dit den här gången, får nog placeras på att-göra-listan, för Silvermuseet där vill jag gärna se.

Påskresan gick åt andra hållet, mot nordöst till Rovaniemi i Finland. Tyckte det passade att hälsa på tomten vid Polcirkeln och kontrollera om det verkligen är sant som visan säger att ”julen varar väl till påska”. Och nog gör den det i Tomteland i Rovaniemi. Såg alla brev, som barn världen över harskickat till tomten och hälsade på honom själv. Han låter sig dock inte fotograferas utan att få betalt med många euro, så det fick vara. Fullt av gåvobutiker fanns där också, så nog är det sant att julen är kommers. Även i påsktider.

Den stora upplevelsen i Rovaniemi var inte tomten. Det var museet Arktikum. Intressanta utställningar om människor och djur i arktiskt liv, växtlighet, himlafenomen och en tillfällig just nu om guld. Mest imponerad blev jag ändå av arkitekturen, Signerad Alvar Alto och designad in i minsta detalj med bland annat ett nästan oändligt antal urvackra stolar klädda med renskinn. Volymen i huset är magnifik och själva museet går man ner i. Det ligger under en väg med glastaket som spektakulär syn på vägens båda sidor.

Alto ligger bakom mycket av Rovaniemi. Ett helt komplex med stadshus, biblikotek och teater har han också skapat och gallerian i centrum på gågatan är en copy cat av museibyggnaden.

Påsken innebar vår även i Norrbotten. Varmt och soligt, man kunde slänga ytterkläderna och sätta sig och sola. Tog promenad långt in i skogen och där låg snön kvar trots värmen. Skidor hade jag inga, det fick duga att kana fram på gummiskor. Och mitt inne i skogen vid Kemi älv låg en mycket speciell kyrka från andra världskriget. Tyska Lapplandsarmén var förlagd till Rovaniemi under andra världskriget och när de lämnade staden jämnade de den med marken. De tyskar som stupade ligger begravda i kyrkan, som vårdas av dertas släktingar. Märkliga känslor från historien väcks där i skogen.

Våren märktes även i älvarna. Vi körde längs Torne älv och upp till Pajala. Vidunderliga vyer avlöste varandra och islossningen var mäktig. Både de kraftiga strömmarna som rev loss isblock och det dånande ljudet var förtrollande. Jag gjorde ett försök att filma med telefonen. En glimt ger det men är ett inte mot verkligheten. Men ett är i alla fall säkert. Nu smälter det rejält i Norrbotten!

Kultur-Kronan

2011-04-21T23:06:00.018+02:00

Förra veckan gick jag på militärmuseum i Boden. Idag var jag på nerlagt militärområde i Luleå. Nerlagt med återuppståndet! Och det med kultur och kreativa näringar. Gillar jag det? Ja gissa!

Kronan heter området. En militär reminisens från Kronans Lv7 och nu kronan på ett kulturverk. Området består av idel röda byggnader inbäddade i tallskog. Och där finns Filmpool Nord, mängder av konstnärsateljéer, Konstnärernas kollektivverkstad, trycker, designbod, återvinningscentral med recyklinf öretag intill och mitt bland detta alldeles fullt av skulpturer.

Jag har imponerats av Luleås kultursatsningar förut och jag fortsätter att göra det. Trots att det i eftermiddags var ganska skärtorsdagsstängt vilade en förunderkligt kreativ atmosfär över området. Att samtidigt vara ute i skogen, i en skulpturpark och i en by av låga harmonierande byggnader upplevde jag både sällsamt och uppiggande. Det var så fantastiskt att skogen och konsten växte samman till en helt oupplöslig enhet.

In kom vi också i det hus jag helst ville se. Vi hade turen att vänliga Rut Sundén fick syn på oss, vevade ner bilrutan och frågade om vi undrade över något. Vårt svar att vi bara såg oss om kommenterade hon med att vi borde kommit en annan dag. Men när vi nu inte gjort det utan kommit denna soliga skärtorsdag parkerade hon snabbt sin bil, hoppade ur, plockade fram en nyckel och sa att självklart skulle vi in och se Konstnärernas Kollektivverkstad. Där arbetar professionella konstnärer och amatörer sida vid sida. Rut sade sig själv vara amatör. Jag vet inte, såg inga av hennes bilder. Men vi fick en härlig guidning av henne i gjuteri, skissateljé, snickeri och inte minst en duvning i alla grafiska tekniker verkstaden erbjuder. Arbete med. pappersplåtar för grafiskt tryck var nytt för mig. Såg häftiga resultat från sådant tryck och fick vykort som bildkreatörerna behändigt trycker hos tryckeriföretaget vägg i vägg.

Konsthallen i Kulturens Hus hann jag också med i dag. Och helt hänförd blev jag av Magnus Lönns ordkonstsutställning Undrien. Han vill göra språket till en sinnlig värld och det hade han sannerligen lyckats med i sitt vridande av ord och fantasifulla formande av bokstäver. Han har gjort ett ordstråk för besökaren och fyllt det med elefantasi – se där, en liten aperitif av utställningens idé. Det är en utställning som barn kan ta till sig. Men med sin underliggande filosofi är den minst lika mycket, om inte mer, en upplevelse för vuxna.

Och så konsthallen! En flexibel hög konsthall. Precis av den typ som vi en gång hade på ritning, när jag var med och byggde kulturhuset Fyren i Kungsbacka. Här i Luleå finns en sådan. I Kungsbacka inte. Där bantades den tyvärr ner till minimum av besparingsivriga rödpennor. Men givetvis, bättre någonting än ingenting. Det blev i alla fall en konsthall. Fast det är roligt att se hur en kommun som Luleå har satsat. Kulturens värde verkar helt självklart här och jag tycker mig möta stolthet över den från alla håll.

Välkommen känner jag mig också här. Möter ständigt en massa trevliga människor som är lätta att komma i kontakt med. Tystlåtna och inbundna norrlänningar har jag inte sett av. Idag hittade jag dessutom mitt namn på en gata. Men kanske är det att gå lite väl långt att peka ut ett hem för mig här. Återresa till västkusten blir det om en knapp månad. Men till dess ska jag njuta av livet här!

Museum och byggnader berättar

2011-04-20T23:20:00.028+02:00

Idag placerade jag Norrbottens museum och lite fina Lulehus på kvällsbesökskartan. Oj, vad Norrbottens museum påminner om Halmstads, som numera är Hallands konstmuseum. Fyrkantig byggnad i tegel med officiell 1930-talskänsla. Fint och funktionalistiskt en gång i tiden med idag en stelnad arkitektur, som långt ifrån väcker nyfikenhet. Tänkte, när jag gick där, på vad mycket det gör för en verksamhet att byggnaden är tilltalande!

Men naturligtvis kan kunskap via samlingar och utställningar locka ändå. Ikväll var det till och med dans på museet. Jag fängslades också av spektakulära konstverk. som Alaska skänkt sopm gåvor till museet vid millennieskiftet.

Tre våningar med utställningar gick jag igenom och de kändes alla relevanta för sin plats. Överst visades historien om och situationen för folkgruppen kväner, som har finska rötter och via Tornedalen flyttat till Norge. De drog till Norge på 1700-talet för att tjäna pengar precis som svenskar gör idag. Och de blev ett udda folk i Nordnorge, precis som många flyktingar blir i dagens Sverige.

Nästa våning visade Sveriges förlust av Finland 1809. En utställning som finns kvar från tvåhundraårsjubileet av Märkesåret 1809. Här uppe får kartorna annorlunda perspektiv och just 1809 hamnade dessutom Ryssland inpå svenska knuten. Ytterligare en våning och där regerade 1500-talets kyrkomåleri med utgångspunkt från Albertus Pictor.

Som på varje museum med självaktning har också barnen sitt eget rum här. Givetvis av lappländskt snitt med färbod och kåta. Än häftigare lär det bli framöver för här ska renoveras.

Luleå domkyrka tog jag mig också en titt på och där var det någon form av dymmelonsdagsvesper. Fem personer och en präst. Jag som så sällan går i kyrkor annat än som turist förvånades över den klena tillströmningen. Till och med färre människor än på det smalaste bland kulturprogram. Påsken är nog inte religion utan mer ägg, fjädrar och godis! Spännande var det i alla fall att upptäcka att kyrktornet inte var ensamt. En liten tornstad omger den. Och i hörnet mitt emot upptäckte jag medias vakande öga i form av Norrbottenkurirens redaktion.

Vardag med världsarv

2011-04-19T22:35:00.012+02:00

Turista hemma … eller borta. Lite kluvet är det, med vad som är vad, när man tar några minuters biltur efter jobbet och plötsligt är på ett av Unescos nordligaste världsarv. Jag var i Gammelstads kyrkstad idag, och det är speciellt att ha sådant som normalt känns fjärran alldeles inpå knuten. Samtidigt inser jag att jag som tillfällig gäst långt här uppe i norr är ivrig att besöka allt. Mina arbetskamrater i Luleå påstår att jag under min månad här redan har varit på fler besöksmål än de som är födda här. Det stämmer nog inte helt, men fenomenet finns där säkert - det man alltid har inpå sig kan man alltid besöka en annan dag …

Men för mig var dagen för besök i Gammelstad idag. En fantastisk plats med över fyrahundra vitknutade röda trästugor i oregelbundna kvarter runt en medeltida stenkyrka. Stugorna stod tillbommade och öde. Men de är inte övergivna. De är som förr privatägda med de gamla bestämmelserna om att man bara får bo i dem på helger finns kvar. Än i dag lever traditionen att man bara ska bo där, när det är kyrkan man ska besöka.

Stugorna byggdes en gång för att övernattning var nödvändig, när man skulle till kyrkan på grund av de stora avstånden här.. Med kyrkstugorna följde stall för hästar och livsmedelsbodar. Numera finns dock helårsboende i en del nyare hus och vandrarhem i ett nerlagt ålderdomshem för turister. De är många på sommaren, men en aprildag som idag var vi ganska ensamma som besökare.

Serveringar har lång tradition i Gammelstad, men jag trodde knappast att någon skulle vara öppen på förkvällen så här en tisdag i kyliga april. Men där tog jag fel. Margaretas Värdshus med både gillestuga och salar hade öppna portar och stod redo att servera trots att vi var enda gästerna. Menyn var dessutom norrländsk gourmet. Det blev fest med en måltid bestående av renfilé, murkelsås och cognacssyltade rönnbär. Lite vardagslyx måste man unna sig ibland …

Vårvintervackert vid Bottenviken

2011-04-17T23:53:00.023+02:00

Marken väntar vår kallade konstnärerna ridån till Kungsbackas första teater. Jag har alltid älskat de orden. Så hoppfulla, så förväntansfulla inför något nytt nytt som komma skall.

Idag kände jag att marken verkligen har en sådan längtan. Snön smälter undan, vatten samlas och väntan på att det ska torka ut, börja grönska och blomma ut var där.

För blött var det för att ge sig ut att vandra utan gummistövlar men inte desto mindre vackert. Jag var bjuden av en kollega till skogarna utanför Piteå där isen i havsbandet som bäst håller på att bryta upp . Solen och molnen lekte kurragömma med varandra. Ömsom varmt och ömsom kallt men hela tiden vårvintervackert och, jag erkänner, vi tog vår promenad per bil.

Motionsrunda får det bli en annan dag … Det kan behövas efter norrlandssöndagmiddagen som vi serverades. Löjrom med tillbehör, älgfärsbiffar med sting och glass med västerbottenost och varma hjortron stod på menyn. Jag säger bara det smakade! Smakade otroligt gott.

En titt på Piteå ingick också i söndagsnöjet. Men helgen var sömning där och gatorna näst intill folktomma. Charm har de i alla fall och inte minst påskskulpturerna som skolbarn hade gjort till gågatan var härliga att se.

Och så var jag förstås tvungen att kika på Acusticum, Musikhögskolans hus, som jag hört så mycket om i jobbet här uppe. Söndagsstängt var det men huset var verkligen fräckt hus utifrån. Än fräckare ska det bli inomhus, när världens modernaste orgel blir färdigutvecklad och placerad där. Ett symfoniskt instrument ska det bli och från det ska man kunna lyssna till det ännu inte hörda. Och på den här orgeln ska man dessutom kunna spelas digitalt från hela världen.

Det skulle jag vill jag göra, fast jag klarar säkert inte det. Lyssna är nog mer min grej! Men det lär dröja något år tills orgeln är klar, så i vår får jag vara glad bara jag kommer in i huset och får höra musik av något slag. Inte illa det heller!

Historiska vingslag och hotell i trädkojor

2011-04-16T23:23:00.021+02:00

- Finns det någon som skulle sätta en peng på att se mig på ett museum för militärverksamhet??
- Nä jag trodde väl inte det? Med peacemärke runt halsen sedan tonåren har jag skytt allt militärt och varit pacifist i alla år. Men det är nog sant att man aldrig ska säga aldrig …

Idag var jag i Boden och då kunde jag inte längre värja mig. En högoddssatsning på att jag skulle gå på Försvarsmuseet och kika på andra militäranläggningar hade gett utdelning! Staden Boden är ju inte en affärsbod, även om jag faktiskt shoppade loss en hel del i mysiga butiker.

Nej, Boden är historiskt en militärstad och vill man lära känna Boden kan man inte bortse från det. Så jag betraktade Rödbergsfortet, en del av Bodens femfaldiga fästning. Den fanns dock inte som tändstickstavla, som den vilsekomna i Tage Danielssons underbara film Karl-Bertil Jonssons julafton. Den kunde knappast skönjas uppe på berget om man inte hade vetat att den fanns.

Och så gick jag och ställde mig öga mot öga med en stridsvagn utanför Försvarsmuseet och gick sedan in. Där blev jag imponerad. Enkelt och pedagogiskt upplagt som upplevelsemuseum gav det en god samtidsbild, där jag kunde följa alla händelser jag skytt från min barndom och framåt. Kriser som blivit till krig och militära aktioner.

Jag har alltid haft en utopisk tro på att det inte ska vara nödvändigt att ta till vapen. Men så har ju inte världen i övrigt sett på saken. Ikväll fick jag en påminnelse om hur otroligt rädd jag var under Kubakrisen, när jag såg teveserien The Kennedys. Vapen har alltid skrämt mig, även när de använts i försvar för någonting man tror på. Men idag försökte jag i alla fall sätta mig in i hur militären fungerar och inte bara blunda. Erkänner motvilligt att man nog bör veta ett och annat innan man uttalar sig och tar ställning …

Besöket på Försvarsmuseet blev en historisk återblick, eftersom allt som visades hade satts in i sitt sammanhang och därför också gav just sammanhang. En riktig nostalgitripp var det också att besöka det gamla kasernområdets Retro Café. Där passerade bokstavligen hela min barndom och tonårstid revy och även lite av tiden dessförinnan. Dessutom var kakorna gudomliga. Givetvis skulle jag motstått dem. Men det gjorde jag inte! Njöt istället i fulla drag.

Militären är fortfarande aktiv i Boden, men den har minskat och många byggnader har tagits över av företag. Ett gammalt Havremagasin från 1900-talets början ska bli konsthall som del i tredelade Konstmuseum i Norr med övriga delar i Kiruna och Luleå. Det skriver jag så här tvärsäkert för jag tror stenhårt på det. Jag har varit med och ansökt om pengar till det inom mitt jobb här i Norrbotten. Jag är övertygad om att det kan bli något stort, unikt och värt en resa. Det ska bygga på internationellt konstnärssamarbete och i vid mening spegla temat osämja och sämja. Försök har redan gjorts med utställningen "Ryssen kommer" förra året.

Står ut från det vanliga gör också sedan ett år det nya trädhotellet Treehotel i Harads, en av Bodens kommundelar. Det var jag naturligtvis tvungen att titta på och helt otroligt var det. Superdesignade kojor uppe i träd ute i skogen. Där kan man bo i total harmoni med naturen och ha vildmarken inpå knuten. En av kojorna är i spegelglas och smälter in bland träden, så man knappt kan se den, en annat är som ett fågelbo och just idag skulle en som formats likt ett ufo invigas.

Det blev ingen övernattning den här gången, men väl ett besök på Brittas pensionat med inredning från 1950-talet. Där var egentligen stängt, men Britta visade sig vare en vänlig själ som ändå bjöd oss in och trollade fram fantastiskt läckra tunnbrödssmörgåsar med lax. Hon och hennes man Kent är verkliga eldsjälar och entreprenörer för att göra något av vad som finns omkring dem. De är hjärnorna bakom det fullständigt osannolika trädhotellet, som de lockat välkända arkitekter att designa. Dit ska jag någon gång återvända och sova över. Det kommer att bli en upplevelse minst lika unik, som den på Ishotellet i Jukkasjärvi för några veckor sen. Men troligtvis bekvämare!

Nu känns det lite hemvant

2011-04-14T23:07:00.015+02:00

Jag har börjat acklimatisera mig här i Luleå. Allt är inte längre nytt och främmande utan blir sakta lite vant och inbott. Jag har varit här en månad nu och hittat mina inköpsställen, funnit mina promenadrundor och letar mig till lite evenemang runt om i staden. Och jobbet rullar på, en månad återstår ...

Från ”mitt hus” är det bara några stenkast till underbara Kulturens hus. Ett kulturhus som byggts med ordentligt stora ytor. Här kan inte någon besparingarnas snåla rödpenna ha varit framme och förstört ritningar och tankegångar. Så skedde tyvärr hemma i Kungsbacka, även om där trots allt blev ett kulturhus, som ändå är ganska bra. Kommunerna är ungefär lika stora, men det märks att satsningen på kultur är mycket viktigare här och tas på större allvar. Evenemangen duggar tätt och det finns massor att välja på.

Och här är det inte bara gästspel. Här finns spännande ensembler för såväl teater och dans som musik. Jag har exempelvis förälskat mig i soundet från två musikensembler här. NEO med samtidsmusik och kören Arctic Light. Tyvärr har jag ännu bara hört dem på inspelningar. Lyssna på dem - Arctic Light - NEO! Men jag ska ta mig till Piteå och Studio Acusticum där för att lyssna live någon dag.

Maratonteater på Norrbottensteatern rakt över Luleälven från mitt fönster ägnade jag senaste helgen åt och vandrade hem genom Luleå by night. Tre Ayckbourn-komedier som alla skärskådade temat Alla älskar Norman hade jag då sett på raken med uppehåll bara för lite matpaus.

Ikväll var jag bara ute och gick i vårsolen. Snön smälter undan och här är nu ofta behagligt varmt. Men även om det inte är kallt, så är det kalt. Inga blad. Inga blommor. Inget grönt.

Jag väljer därför att trösta mig med några blåsippor hemifrån från förra året i avvaktan på att växterna här ordentligt ska visa att våren är på väg.

Storslaget

2011-03-31T21:56:00.023+02:00

Jag älskar slagverk. En fröjd för både öra och öga att uppleva. Mina stora favoritet är musikerna i Kroumataensemblen. Men ikväll fick jag ytterligare en, Daniel Saur, som ikväll var slagverkssolist med Norrbottens Kammarorkester i Kulturens hus i Luleå.

Inte mindre än 43 instrument hanterade han. Helt ensam! Han flöt mellan instrumenten. Slagverksarsenalen tog lika stot utrymme på scenen som hela kammarorkestern, som följde honom i John Coriglianos ljudupplevelse "Besvärjaren".

Jag har inget facit till verket, men mina tankar associerade trots alla sydexotiska instrument fritt till att att vara i ny miljö här i Norrbotten. För min fantasi berättade slagverken om den gnistrande isen och malmens klang från gruvorna. Det ljöd av dova urbergsdån, trolltrummor, skärrande, skärande mekanik och av naturens oändliga storslagenhet. Om än med andra tankar och känslor, så var det var inte bara jag som hänfördes. Standig ovations och inrop efter inrop tog vid, när sista slagen tonat bort.

Sedan slog det förstås inte på alla håll i Luleå ikväll. Sagan är all för Luleå Hockey den här gången. Skellefteå går till final och jag har tappat intresset. För som en kollega på jobbet sa, dom är ju inte så intressanta dom här nationella matcherna. Det är ju ändå alltid Sverige som vinner. ;)

Information om hela konserten

Gränsområde utan gränser

2011-03-26T20:33:00.024+01:00

Mer passande resa för den här bloggen än den jag gjorde idag finns nog inte. Jag har varit i Haparanda, en stad jag alltid har velat åka till. Den har liksom känts som så långt man kan komma från min västkustska horisont. Och när jag nu för tillfället håller till i Luleå ligger plötsligt denna Sveriges östligaste metropol väldigt mycket inom räckhåll.

Jag föll direkt för Haparanda. Visserligen lite disparat arkitektur, men ändå med en dominans av vackra trähus.

Annars var det mest slående den vänliga atmosfären och det totalt gränslösa förhållandena för allting. Sådant gillar jag! Det talas om gränslösa upplevelser och gränslös shopping och nu i veckan öppnas där en utsdtällning, som precis som den här bloggen heter Gränslöst.

Besökte biblioteket bredvid en galleria. Det ligger i lokaler som före stormarknadstiden var Domusvaruhus. Härligt stora ytor och här var gränsen mellan kommersiellt och offentligt utsuddat. Mitt i biblioteket bland avdelningarna för olika typer av böcker låg en bokhandel. Den fristående som funnits i staden tidigare hade lagts ner, när försäljningen av populärlitteratur startats på Coop och Maxi. Då grep biblioteket in och öppnade bokhandel så att haparandaborna inte bara skulle få tillgång till att köpa storsäljarna utan även kunna inhandla intressant lokal och regional litteratur. Okonventionellt och serviceinriktat!

Ikea är ju den stora satsningen i Haparanda på senare år. Ja, egentligen på alla år, skulle jag tro. Och där var det kosmopolitiskt. Öppna armar för alla. Utanför vajade Sveriges, Samernas, Finlands, Norges och Rysslands flaggor. Inomhus hördes minst lika många tungomål och allt var dubbelspråksinformerat på svenska och finska. Ikeabesöket kändes både långt borta och hemma.

I rondellen utanför Ikea körde vi fel och plötsligt var vi i Finland. I Tornio, namnsysterkommun till svenska Övertorneå, som jag besökte med jobbet i veckan. Numera bryr sig Haparanda och Tornio inte om att de ligger i olika länder. Städerna har nästan gått ihop och samarbetar med handel, sport, offentlig service mm utan att bry sig om gränslinjen som ligger och skvalpar eller nu snarare är fastfrusen ute i vattnet.

Gränslösthet åt andra hållet spåras också i Tornio genom den vackra ryskortodox kyrka alldeles intill det stora shoppingcentret precis, där Sverige börjar. Att Europlånboken låg kvar hemma i Kungsbacka gjorde ingenting. Penningflödet var också gränslöst, så visst fick vi handla det vi ville.

Och gränslösheten är byggd av broar, många broar, som korsar vattnet, bygger gemenskap och skapar närhet.

Viktiga byggnadsverk tycker jag och den åsikten verkar Haparanda dela. För på Torget utanför Haparanda stadshus finns en manifestation. Skulpturen Broar reser sig både symboliskt och mäktigt. Ett vackert konstverk med namn och tydlig formspråkssymbol för just att sådant som är isär måste länkas ihop. Här gäller brotanken Finland, som skildes från Sverige 1809.

Har legat på is

2011-03-20T20:55:00.024+01:00

Coolt, skrev sonsonen, när jag lade ut helgens första isbild på nätet. Och coolt i dubbel bemärkelse var verkligen helgbesöket på ishotellet i Jukkasjärvi.

Första helgen i Norrbotten tog jag chansen att ge mig ännu längre norr ut. Sightseeing i Kiruna och trivsamt besök hos en väninna, som jag inte sett på många år. Hon bjöd på kulinariskt Norrland med rökt renhjärta på egenbakat norrländskt kakbröd och spännande kaffeost i kaffet, ja just det, osten skulle smälta i kaffet. Speciell smak och konsistens. Och så frossade vi i konst i Kirunas stadshus och besökte Kiruna kyrka, som utsetts till Sveriges vackraste byggnad. Vacker var den!

Men sedan var det dags för isäventyret, för ett äventyr var det. Sova i fem minusgrader var en upplevelse, som hette duga. Hela vistelsen var en pendling mellan gourmetkrogbesök, barhäng, konstvandring, camping och "simhalls"-omklädning. Hotellet var otroligt. Där fanns stugor att bo i, men vi valde förstås att sova på is. Det är ju det som är det speciella här! En kan tyckas omöjlig idé, som blivit verklighet.

Sedan vi intagit sikromssallad, rödingfilé och älgglass med hjortron på tallrik av Torneåis i ombonad värme drog vi till baren och drack rendrink på Absolut vodka och tranbärsjuice. Ingen is i drinken men väl runt den. Glasen var gjorda av is, som snabbt fick en liten dryckespip av läppvärmen. Bord och stolar, givetvis också gjorda av is och den som inte ville stå och gunga till cool discomusik kunde sitta och mysa på en renfäll.

Renfällar och riktigt skön madrass var också underlag på issängen. Men innan det var dags att dra sig till sitt rum skulle alla andras rum beskädas. De mest otroliga skulpturer av bilar, björnar och lyxmöblemang i is avlöste varandra. (Mitt kamerabatteri svek mig, så bilder på sovrummen har jag inte. Ska vittja makens kamera, när jag får tag på hans övedrföringssladd. Då kommer bilder) Konstnärer lär stå i kö för att få vara med här, och det kan man förstå. Måste vara en utmaning att låta kreativiteten flöda och ge den form i is. Till och med en kyrka fanns det. Där skulle det sitta folk idag vid en liten påpälsad nyfödds dop.

Vid sovdags klädde alla vi issovare oss i leggings och flis eller liknande, varmt om fötterna och mössa. Alla övriga tillhörigheter låste vi likt i simhallar in i ett skåp. Fick trippelfordrade stövlar till låns för att kliva ut i snön och in i ishotellet. Slutligen tilldelades vi varsin himmelsblå sovsäck med tillhörande isblått lakan. Lite halt var det att bädda, men till slut var allt på plats och dragkedjorna uppdragna, så man blev den mask man skulle förvandlas till för den här övningen. Någon dörr till rummen fanns inte. Det räckte med ett draperi, för vem hade velat krypa ur värmen för att störa någon sovande granne?

Helt lätt var det inte att somna, det erkänner jag. Tankarna snurrade runt i huvudet i denna märkliga miljö. Men frös gjorde jag i alla fall inte det minsta. Det var bara lite härligt kallt om nästippen. Och när sömnen väl kom då sov jag gott, djupt och hårt tills en av värdinnorna på morgonen stod vid sängen med ångande varm lingondricka. Den upplevde jag då som en av höjdarna av drycker jag någonsin har smakat.

Äventyret var över, men utanför väntade en lika snövit värld med underbart norrländskt morgonljus. Vår nordnorrbottniska helgtur gick vidare och vägen ”hem” till Luleå. gick över Malmberget, Gällivare, Porjus, Jokkmokk, Harads och Boden. Avstånden är långa här, ödsligheten stor, men oj vad mycket det finns att uppleva här uppe …

Intryck från norr

2011-03-16T23:39:00.027+01:00

- Vars är du någonstans?

Så säger man på norrbottniska och frågans svar från mig är att jag befinner mig just i Norrbotten på ett två månaders gästspel. Efter första vårdagen hemma i Kungsbacka drog jag mot norr, gjorde återtåg till is, snö och kyla. Men här har sådant trevligt sällskap av strålande sol, vackert ljus och inte minst det dämpade ljudet den packade snön för med sig. Tystnaden och lugnet verkar göra att stressen inte får fotfäste här. I alla fall har jag ännu inte märkt någon.

Jag njuter av nästan orörd snö, som endast små djurtassar trampat. Även av att lyssna till tystnaden, som på morgontimmarna endast bryts av lätt frasande från täckbyxor. Sådana bär andra här mot kylan, men inte jag. Min sydländska garderob är helt klart inte anpassad för nordklimat. Men det ska nog gå ändå …

Jag är här för att jobba och har tillfälligt kontor i det fina precis nyrenoverade landstingshuset i Luleå. Aldrig förr har jag kommit in i en så välkomnande myndighetsentré. Den var fylld en massa människor, som verkade ha möten eller bara ta en paus och ett stilla sorl vilade i rummet. Härligt, ett helt nytt grepp, tänkte jag, men hörde sedan att det berodde på att personalmatsalen och en del mötesrum ännu inte var färdiga efter ombyggnaden. Hmm, jag tyckte den offentliga världen var något på spåret här. Hoppas atmosfären kan leva kvar även när allt är ombyggt och klart.

Mitt uppdrag i landstingshuset rör kulturen och då bland annat frågor runt kulturplanen och den nya kulturkofferten, som staten numera delar ut pengar i till landstinget här. Regionen hemma i Halland, de i Västra Götaland, Skåne och på Gotland har också fått sådana som startskott på en decentralisering av kulturpolitiken. Det ska bli spännande att vara med och se lite av vad det blir av det här!

Acklimatiserar mig nu och försöker få grepp om Luleå och det ska bli kul att lära känna nordligaste Norrland. Fritiden tänker jag ägna åt sådan utforskning. Har börjat med närmiljön och ännu bara promenerat i centrum och längs Lule älv. Men till helgen ska jag fara ut och se mig om i länet. Fara, ja så säger man här. Man åker inte som hemma, man far vart än man ska. Låter vackrare, tycker jag, och kanske är det också vackrare. Här uppe i norrbottniska Norrland ...

Kanske ett embryo till saluhall

2011-03-10T19:57:00.014+01:00

Nu har jag handlat fantastiskt fint lamm- och hjortkött över disk här hemma i Kungsbacka. Det gjorde att den vanliga torsdagsmiddagen idag var i högsta grad förgylld.

Efter bara ett besök är jag redan smått kär i Tranhems gårsbutik på Södra Torggatan. Men även om affären har suverän kvalitet och bredd i annorlunda utbud, så är det inte lätt för en enstaka liten butik att nå ut och hitta sina kunder. I alla fall tar det tid, eftersom sådant mer sprider sig från mun till öra än i annonser här och där, i alla fall om man inte har några större samarbetspartner. Och det är ju just det små enstaka butiker inte har, eftersom de jobbar i det lilla med närhet och står för sin egen kvalitet.

Som kund drar jag här mitt lilla strå till stacken i mina sociala medier. Men egentligen skulle jag önska att den här butiken blir mer än känd, uppskattad och använd för sin egen skull. Den skulle kunna vara det frö till något mycket större som lockar en driftig entreprenör att förverkliga den goda idén att starta den efterlängtade saluhallen här i Kungsbacka. Med många små affärer av Tranhems kaliber samlade tror jag det skulle kunna bli en riktig succé.

Det är synd att en stad av Kungsbackas storlek enbart har den här typen av försäljning i spridda butiker, som var och en måste kämpa hårt för att synas och märkas. Tillsammans i en saluhall skulle de berika livskvaliten oss som lever och bor här i Kungsbacka och stort satsat säkert också värt en resa hit för andra. Det skulle dessutom gå väl i linje med den uttalade regionala visionen att satsa på Mat-Halland. Menar man något med det borde väl en kvalitetsinriktad saluhall kunna generera bidrag som viktigt steg på vägen mot det goda matmålet.

Försäljning i trista torgvagnar, som dessutom inte garanterat är öppna på ordinarie butikstid gör ju ingen glad, utan är ju i högsta grad ett provisorium. Nej in med fisk och ost och mängder av andra vardags- och gourmetlivsmedel i en härligt doftande saluhall! Då blir det en fröjd att handla och då kommer Innerstaden säkerligen att leva upp. Handelns utredningsinstitut har ju rått Kungsbacka att satsa på innerstaden. Det här är ett sätt att göra det.

- Var den ska ligga?

Ja, kanske flytta vuxenutbildningen till något nybygge och göra om Kyrkskolan till en saluhall med atmosfär och karaktär. Det skulle även innebära en behövlig länk mellan Stortorget och Lindens torg. Eller varför inte bygga ny saluhall på södra sidan av Lindens torg, så att torget sluts och verkligen blir ett torg. Mer rätt än med med saluhallshandel kan det knappast göras.

Bättre bra än bäst

2011-03-08T14:36:00.017+01:00

Det är tävlingar överallt. Vem är bäst på skidor, på att sjunga, på att skriva musik, på att hoppa, dansa och spela med boll eller puck. Alla vill vara bäst och spänning trissas upp. Vem ska det bli?

Igår var jag och lyssnade på Region Hallands tankar om framtidens utveckling och tillväxt. Åter hörde jag visionen ”Halland bästa livsplatsen” trummas in. Och visst känns det bra att myndigheterna omkring mig har positiva ambitioner och kanske måste man sätta målet på topp för att över huvud taget nå någonstans.

Men jag måste erkänna, att för mig räcker det gott om allt är bra. Bra kan vara ett tillstånd över tid, bäst är något, som väldigt lätt kan gå förlorat. Frågan är också om energi ska läggas på att balansera på toppen istället för att se sig omkring och finna tillståndet gott. Att något är bäst förutsätter dessutom att något är sämre och det är ju definitivt inte bra.

Häromkvällen såg jag dansdramat Black Swan. En vackert förpackad, ruskigt bra men mycket otäck filmberättelse om jakten på perfektionism och efter att stå främst i ledet. På vägen ut rörde sig mina tankar kring hur mycket lyckligare en medelmåtta kan vara, än den som kämpat sig till toppositionen. Men då måste man tänka den tanken själv, för omgivningen hjälper inte till.

Hur kan man hitta vad som bara är bra och inte bäst. Det är inte lika mätbart och kan inte jämföras lika bra. Fast då undrar jag stilla om vi måste jämföra. Nog räcker det att fundera över vad vi faktiskt vill, själva och tillsammans med andra, och i lagom takt gå emot sådana mål. Och då troligen nå dit! Och prestigelöst vara glad över det.

Djungelbokens Baloo-björn kanske anses som lite enfaldig, men han väljer att dansa glatt på sitt eget naturliga sätt. Jag sällar mig gärna till honom och hans härliga sång, som jag trycker uttrycker just att ha det bra.

”Var nöjd med allt som livet ger
och allting som du kring dig ser
glöm bort bekymmer sorger och besvär.
Var glad och nöjd, för vet du vad?
En björntjänst gör ju ingen glad.
Var nöjd med livet som vi lever här.”

GP-recension av Black Swan
Svd-recention av Black Swan

Förändringstid

2011-03-05T16:54:00.017+01:00

Oj vad solen sken på mig idag! "I must have done something good!" Röd om kinderna blev jag, men rodnaden stannar knappast som solbränna. Smälte mig gjorde solen i alla fall, både mig och snön.

Grannskapets julljushus, som strålande i vintras ter sig idag passé. Ljusgirlangerna gör sig inte lika bra bland solens strålar som i vintermörker.

Den gassande solen bländade inte bara oss vårvinterflanörer utan även skolan, när den satte solgardinerna i rörelse. De skärmade salarna, även om det inte var riktigt nödvändigt så här på en lördag. Men vad bryr sig automatik om mänsklig veckodagsindelning, när naturen står vid rodret. Och kanske kan byggnaden vara väl unnad att ta sig en blunder på sin lediga dag.

Om än ljust ute så är det ändå kalt och svårt att spåra vårtecken. Men lite spirande grönt hittade jag i alla fall. Grannens lökar har börjat titta upp. Våra gömmer sig ännu i mörka myllan. Kan det bero på att vi pratat med dem för lite?

Trots dessa härliga tecken på att ljusare tider närmar sig står jag på tröskeln till vintrigt återtåg. Tillvaron kan ändras snabbt och gör kanske så i veckan som kommer. Men varför inte fånga tillfällen i flykten och hoppa på de nya tåg, som dyker upp. Egentligen är det väl sådant som ger livet innehåll …

Social dag med älg, saluhall och mocka

2011-03-03T12:50:00.019+01:00

Nu duggar inspirationen tätt. Igår var jag på SACOs informationsdag för kunskapsföretagare på Göteborgs stadsmuseum. Tänkte främst lyssna på Peter Tillings tankar om Internetmarknadsföring för att snappa upp något både för egen del och för den kommande fortsättningen av projektet Affärsnytta & Sociala medier här hemma i Kungsbacka. Och visst det gav några nya ingångar och tips. Men dagens stora behållning kom ändå att handla om älg. Om Sune Häggmark, socialchefen som ledsnat på att administrera kommunala sparbeting och istället blev med älg för 14 år sedan. En tidningsartikel om övergivna älgkalvar blev hans vändpunkt. Kort sagt han gick från att ta hand om utsatta människor till att ta hand om utsatta djur. Och med det blev han entreprenör med stort E. Nu har hans företag Moose Garden världsomspännande rykte för älgguidningar, hotell, papperstillverkning av älgspillning, älgost, älgvåfflor, älgmilkshake, älghonung, webbutik med älgsouvenirer, livekamera från älgarna med mera, med mera. Allt har han utvecklat på sin gård i jämtländska Orrviken, 15 minuters färd från Östersund. Han har skapat en internationell turistattraktion.

Naturligtvis vinner han på att älg i Sverige är spännande för oss svenskar, och ännu mer för turister. Men han har inte nöjt sig med att rida på ett existerande intresse, han förädlar ständigt möjligheterna att ge mer och mer inom området och är inte rädd för att sticka ut och han laddar allt han gör med storytelling. Han bygger alltså IRL närmre relationer med sina kunder än de sociala medierna förmår. Knepet är att han utnyttjar sin entertainerbegåvning, använder humor och personligt tilltal och vågar sticka ut på så sätt att han blir en älskling för både kunder och media. Men största framgången menar han är att han bara sysslar med sådant han tycker är roligt. Och vi i auditoriet hade också roligt, minst lika roligt som om vi gått på stand-up-föreställning med någon av våra främsta komiker.

Njutningen för dagen fortsatte jag med att handla vilt i Göteborgs saluhall på Kungstorget. Dofter, känsla, lockande skyltning och dessutom en gormetkick av oemotståndliga både svenska och internationella läckerheter, Det är så man ska handla, både genuint och gediget. Lätt lyxigt känns det dessutom trots att det inte nämnvärt mer tär på plånboksinnehållet än om man går till ett storköp Tänk om vi hade en saluhall i centrum hemma i mitt Kungsbacka! Det tror jag skulle höja livskvalitén på den här redan goda platsen att bo på till en av landets bästa. Å, vad jag önskar att det fanns en "Sune-entreprenör" i saluhallsbranschen här!

Trängsel gav jag mig sedan in i helt frivilligt. Trivsam trängsel vid invigning av Ateljé Eliza Designs nya boutique på Vasaplatsen som avslutning på min Göteborgsdag. Härlig stämning och fantastiskt vackra konstfullt designade mockakläder med accessoarer. Givetvis föll jag för vad jag såg, och det tror jag verkligen inte att jag kommer att ångra. En tunika i renskinn blev det.

Lockad till lyckad företagsdag

2011-02-28T21:49:00.016+01:00

Tror att jag som ganska ny företagare har blivit lite mer allmänbildad om företagande idag. Min nätverkskollega Cecilia från Scandinavianstuff lockade med mig på företagarträff om resurser till företag. Om riskkapital handlade det men lika mycket om vägen från idé till affär, Det handlade en hel del om produktionsföretag, men det som slog mig är hur lika behoven är oavsett vad man sysslar med. Alla rör sig kring idé, ledning, kommunikation, marknadsföring, tillverkning / alternativt tjänst och resultatuppföljning. Och så gäller det vad man än sysslar med att staka ut riktningen. se vart det bär hän och inte att bara tuta, köra, blunda och hoppas.

Ett av de viktigaste råden som levererades var att bestämma sig för vad man INTE ska syssla med, nödvändigt eftersom sådant är största tjuven av både tid och resurser. Nästa råd var att utrusta sig med tålamod. Företagsbygge går inte fort om det ska bli hållbart. Innovationer och utveckling behöver dessutom ständigt fyllas på. Fundamentet stavas l å n g s i k t i g h e t.

Det var spännande att fundera över alla sorters kapital som kan samverka – egen insats, företagets kassaflöde, banklån, mjuka stimulanslån, riskkapital och bidrag. Varningsflagg eller kanske hellre möjlighetsflagg höjdes för att den som går in med riskkapital också vill vara med och bestämma. Det bör betraktas som möjlighet, eftersom företag oftast blir mer stabila om flera har inflytande. One man show blir inte alltid ett strålande solonummer. Men är man flera är det A och O att man har en samsyn på företaget och diskuterar igenom den innan samarbetet startar.

Vad affärsänglar är lärde jag mig också. Förut var det mest ett vackert ord för mig ... Nu vet jag mer om dessa lite informella privata investerare, som satsar ur egen ficka för att vara med och utveckla sådant de tror på. Men inte av välgörenhet utan för att tjäna på det men även ställa sin kompetens och sina nätverk till förfogande. Alltså inga änglar utan snarare partner. Det finns en organisation av sådana personer med fokus på kvinnliga företagare, som heter IDA Investing Dedicated Angels.

En fråga som väcktes i anslutning till investering var varför förädling av maskiner kan tas upp i balansräkningar men inte investering i mänsklig kunskap. Jag förstod att den frågan har diskuterats ofta och länge i många sammanhang. Någon lösning på den fanns inte i sikte. Märkligt egentligen för nog måste kunskapsinvestering vara bland de mest angelägna och fullständigt nödvändiga satsningarna, inte minst i tjänsteföretag.

För att få fram pengar verkade det annars ganska välbäddat bara man kan presentera en trovärdig affärsidé. Sedan kändes det också härligt att flera påpekade att ta råd från omvärlden, ha helhetssyn och använda sunt förnuft är bland de viktigaste framgångsnycklarna för företagare, och tänk, det har jag alltid trott. ;)

ALMI fanns bland dem som stod bakom seminariedagen och den hölls i Science Park i Jönköping. Givetvis fanns många smålandsentreprenörer i publiken och klokheter från podiet levererades av bland andra Patrik Rees från bygghemma.se, företagsbyggaren Johnny Wärnelöv från Experion, styrelsehandledaren Karin Kronstam från Göteborg och Sigrun Hjelmqvist, som bland annat skrivit boken Styrelsen inifrån.

MyNewsdesk om seminariet