Vi bara fortsatte söder ut ...

När jag var i Norrbotten förra året var det självklart för mig att resa runt och se mig om varenda helg. Mina arbetskamrater undrade hur jag orkade och sade att jag på kort tid upplevde mer än de gjort, som bott där hela livet. Det tror jag kanske inte, men nyfikenheten drev mig och upplevelserna blev många och härliga. Det finns det många inlägg om här på bloggen.

Nu är jag hemma igen och jag kom på att helgerna inte alls är så innehållsrika längre. De springer bara fort iväg och vips är vardagen här igen. Det måste man ju råda bot på, så efter jobb i Halmstad i fredags beslutade Matz och jag att fånga dagen och inte åka hem utan helt frankt fortsätta ut i det blå ...

Vi styrde söder ut. Naturen var inte så lockande för det blåste och var isande kallt. Vi ville inomhus och det blev halt i Malmö. Låter kanske inte så exotiskt, men det var mer än fyra år sedan vi sist var där. Och det är mycket när det gäller Malmö, som växer och förändras så det knakar. Och förnyelsen fascinerar genom spännande möten av gammal och ny arkitektur.

Vi bokade hotell med härlig innergård och gav oss ut på stan. Moderna museet blev första målet för där hade vi inte varit förut. Blev imponerad och tyckte om det lilla formatet på museet, där allt kändes så tillgängligt. Och det var också intressant att se konsten tematisk utställning och inte bara visning av samlade verk. Scenbyte hette utställningen som visades. Först förvirrande för jag trodde besviket att det var omhängning. Men så inte. Det var första delen i en serie, som ska visa museets samlingar i sin kontext. Och den här passade verkligen mig med sin presentation av hur den tidiga 1900-talskonsten levde gränsöverskridande med dans och musik i både genrer och konstnärliga uttryck.  Audioguiden var föredömligt sammanfattande och hade varit ännu bättre om inläsaren fått instruktion om utländska uttal. Tänk att det kan störa så, när någon uttalar fel. Man tappar plötsligt tråden. Eller är det bara språkpolisen i mig som gör så …Nåväl målningarna av Matisse, Klee, Picasso, Aguéli, liksom  Hjerten, Dardel och de andra var i alla fall guld att se. Dardels Den döende dandyn är svår att se sig mätt på.

 Presentationen av Rolf de Maré och Svenska Baletten var intressant. Lätt beklämmande var det att höra om ansträngningarna för att få gehör för dansens förnyelse från tyll och piruetter var de samma då som de fortfarande är idag. Den förankringen tar tydligen sin tid …

Mer konst bjöd Malmö konsthall på med Gerhard Nordströms gigantiska och starka målningar och små grafiska blad från krig och förödelse. Kombinationen med Goyas stora grafiksvit med detaljer från hur vanliga människor drabbas i Krigets fasor gav ytterligare en dimension. Öde övergivna miljöer visade Gerhard Nordström också i vissa målningar och de förde tankarna till Jan Jörnmarks intressanta fotodokumentation av just sådana platser.

Bara kultur får det inte bli när Matz och jag är ute. Trafiken ska också ha sitt. Och den nya tunneln under Malmö var verkligen spektakulär. Vid stationen Triangeln gick man ner som i en glasigloo och på centralstationen var utsmyckningen verkligt spektakulär. Längs väggarna rullande bildspel i fyrkanter som gjorde att man fick förnimmelsen av att resa på ett tåg och kika ut genom rutorna medan hela världen rusar förbi.

Malmö by night var också härligt att flanera i. Jag älskar de stora trafiklösa torgen. Vilket folkliv, vilken stämning och vilken miljö. Fina upplysta fasader, gatubelysning med riktig eld och massor av öppna uteserveringar kylan till trots. Malmö har helt klart puls. Trivsamt kändes det, när vi vandrade runt. Att sedan morgonen därpå läsa om två beskjutningar nästa dag, kändes märkligt. Kriminaliteten finns där, men vi märkte inget. Jo kanske, polisbilarna var många, men det var allt vi såg …