Trettonhelg med stämning

En ”Gott nytt år”-hälsning över sms med några ord om att vi borde ses blev snabbt till en trettonhelg på Österlen. Det känns fint med impulsiva beslut och ännu bättre att plötsligt fira en helg med gamla goda vänner. I hällande, nej ösande nästan vattenfallsflödande regn forsande över vindrutan gick färden mot Skåne och en vitkalkad gård i Tomelilla, där många av Svenska Ords filmer sett dagens ljus. Vi kom i kvällningen, steg in i stugvärmen och genast infann sig den där högmysfaktorn, som ljudet av vinande blåst och smattrande regn i becksvart omgivning kan frambringa, när man befinner sig i säkert skydd inomhus, pratar gamla minnen över god mat och tar sällskapsspel på största allvar. Tiden gick fort, timmen blev sen och jag somnade som en sten.

Och stenar blev det nästa dag. Biltur och vandring över Österlen med bland annat Hammars kullar slutade vid mina absoluta favoritstenar högt ovan de svallande vågorna i Kåseberga hamn. Ales stenar som majestätiskt höjer sig i sin skeppssättning blev dagens final. De mäktiga stenarna som av vissa sägs vara en solkalender nådde vi denna dag i månljus. Åsikterna om stenarna må gå isär bland olika läror om vem som rest stenarna och varför. Jag bryr mig inte om det. När jag är där är de bara här och nu och helt vidunderliga i sitt läge och sina former, starkt kryddade av den mystiska i dunkel dolda härkomsten. Här stod jag länge, länge, beundrade och begrundade. Ales stenar är en plats att återkomma till om och om igen. Och som i den här vinterkulna kvällningen hade jag aldrig sett dem förr.

En tur till Ystad blev det också. Den anrika arkitekturen i södra Sveriges gamla städer är magnifik. Längre norrut kan vi svårligen mäta oss med den. Trappstegsformade tegelfasader och korsvirke är bara så vackert. Hasse och Tage-museet i Tomelilla såg vi utifrån, besök där får det bli, någon gång när det är öppet.

Öppet var det i alla falla i Kivik.Vårt mål där var Buhres fisk och rökeri, en högst välsorterade fiskaffär fylld av läckerheter med en dragningskraft på smaklökarna, som både gjorde plånboken lättöppnad och kvällens middag synnerligen delikat.

Och så kom tredje dagen gillt, om man nu kan säga så. Jag gör det i alla fall för solen var här, strålande och gassande så att vi på trettondagen fick se Österlen från den vackraste sidan. Visserligen vinterkalt, men vad gör väl det, när böljande gröna vidder breder ut sig, havet ligger stilla och det nästan luktar vår i luften.

Man kan undra vad som väntar nu. En berg- och dalbana mellan årstider kanske? Så får det kanske bli och då ska den här helgen få slå an tonen.Jag ristar i minnet att det går att njuta fullt ut i alla väder, om man bara vill och bestämmer sig för det.