Tankar om nytt och gammalt

Så här på årets första dag finns skäl till fundering över förhållningssättet till vad som kommer liksom vad som gått. Allt bådade i vart fall gott i nyårsnattens festligheter med goda vänner, sherrymemory, champagne, skaldjurssoppa, laxtartar, renfilé, hummer, chokladmousse, lingonpäron, brylé, exotisk frukt och specialprogrammerad sekundnedräknare till skiftet mellan åren. 

Men årets sista dag var inte bara kvällsfest. 2011 slutade med en fantastiskt vacker vinterdag, som speglade både den vår som komma skall och den höst, som ännu inte har gett vika för att ge vintern riktig plats. Ute i bohuslänska havsbandet var det påtagligt. Jag ville nästan kasta mig ut i vattnet. Solen sken blekt men starkt och färgade hällarna guldvarma. En båttur ut till kobbarna kändes alls inte fjärran.

Fast  temperaturen var inte samstämd med det visuella. Frosten skapade en vitfrusen bro ut mot ön Trälen, där Volvo en gång hade en semesteranläggning, som sedan sålts och fått förfalla under decennier till följd av misslyckade projekt. Här kommer nog snart fashionabla bostäder att finnas, en ny framtid väntar och den blir annorlunda, men säkerligen helt fantastisk.

Det är inte meningen att man ska gå ut på ön, för det har hänt att de förfallna husen satts i brand. Senast nu i december enligt GöteborgsPosten. Området är egentligen taggtrådsstängt, men även taggtråden har drabbats av förgängelsen. 


Vår tanke var bara att ta en promenad vid havet. Men det blev mer. I nyårsaftonsmagi väckte den här lämnade och  uttjänta miljön med sina reminiscenser till lite eftertanke. Här finns spåren av det som har varit och inte längre är. Enkla sommarhus står som ruckel i väntan på att lämna plats för luxuösa villor. Undrar om träden som ger vision av trollskog då får vara kvar.

De halvt rivna tegelväggarna, som fortfarande reser sig med stolthet i högar av fallet tegel och faktiskt har lite likhet med Per Kirkebys skulptur på Norra Älvstranden har med all sannolikhet en mycket utmätt tid. Stolen som någon en gång suttit på är ärrad men förefaller stark i det ramverk som återstår och grävskopan som har stannat utan att fullborda sitt verk står rostad på sin post och verkar nästan ha antagit en mänsklig uppsyn.

Det finns skönhet i det gamla nötta, som det naturligt vilda lätt förenas med, så snart människor drar bort. Lite så är det kanske också med åren. Den tid som varit dröjer kvar som minnen och blir riktigt vacker genom att man minns den både med en känsla av patina och för att den faktiskt en gång var vårt nu. 

Jag vill inte se det som att gamla året lägger sig att dö, som Jan Malmsjö läser i Tennysons Nyårsklockan. Det är för sorgligt. Jag tänker att det lever kvar och länkar gammalt till nytt. I den gränslösa värld jag vill ha omkring mig väljer jag att se att allting hör ihop, är vackert som det är, förändras, förnyas och bygger på vartannat. Så kanske ska jag inte önska oss alla ett gott nytt år utan helt enkelt bara ett riktigt gott år i tidens kedja

PS På ön Trälen spelades dokusåpan med samma namn in år 2006
Se även Jan Jörnmarks bilder från Trälen