Fångad av en ordlek natt och dag

Jag är fångad, biten, uppäten, fast! Och jag visste det. Igår blev jag med appar till min padda. Och det var Wordfeud jag var ute efter. Hela kvällen igår och dagen idag har spelet lockat och tjusat. Konstigt egentligen. Jag som avskyr tävlingar och inte är någon spelfantast. Mannen min hatar exempelvis att spela tennis med mig för att jag inte ger mig hän och vill vinna. Jag bara slår för att det är kul. Kommer bollen rätt är det bra, men det kvittar liksom. Att slå och se om jag träffar rätt är det jag tycker är roligt.Inte att slå motståndaren. Men nu inser jag att det finns undantag i min inställning att det inte är målet som är resan värd utan själva resan. När det handlar om ord blir det annorlunda. 

Jag älskar ord och vill så gärna att de ska älska mig tillbaka. Komma till mig, krypa upp hos mig, vara mig nära, när jag behöver dem och nu förrätta storverk tillsammans med mig i Wordfeud-världen, som är ny för mig. Jag har tio spelomgångar igång just nu. Det vore att ljuga, om jag säger att de går min väg. Första omgången vann jag visserligen på målsnöret, räddad av ett välplacerat z. Nybörjartur ska man ju ha! Men det ska mycket till för att de övriga ska vandra samma väg. Jag ligger hopplöst under ... 

Jag hoppas i alla fall att jag kan träna upp mig. Något ska väl all den tid jag bara under ett dygn har ägnat åt ordplaceringar ha lärt mig.  Men för färdighet krävs det säkert mer. Det har man ju hört om folk som tävlar. Idog övning lär vara receptet för att bli riktigt bra. Frågan är nu bara hur jag ska hinna med annat, för det här nya roliga slukar tid. Får nog ta ett allvarligt resonemang med mitt prioriteringsjag. Orden i min värld ska faktiskt skrivas också, inte bara flätas ...