Lutfiskfrossa

Nu är julen här! Den kom på riktigt med dagens lutfiskfrossa. I tolv år har min före detta arbetskamrat Ann-Britt och jag ätit lutfisk tillsammans. Det började lite sorgligt genom att våra familjer samtidigt decimerades och lutfiskvänner föll ifrån för oss båda. Vi såg båda ut att behöva gå en lutfisklös framtid till mötes. Då slog vi oss ihop, lunchade med lutfisk och började en ny och egen tradition.

Nya arbetskamrater kom till, så vi blev ett litet gäng. Andra fanns runt oss och förfasades över att vi kunde äta denna besynnerliga fisk. Och det är nog så – antingen älskar man den eller avskyr man den. Några likgiltiga finns nog också, men oftast tror jag det är supersympati eller antipati som gäller.

För året hade vi bytt plats och var hemma hos mig istället för på gamla jobbet. Vi är inte alla arbetskamrater längre. Några är kvar, men nu är det som lutfiskvänner vi håller ihop. Genom åren har vi lärt varandra att äta den vita fisken på olika lokala sätt. Vi bidrar var och en med vårt, så ingen behöver stå med hela jobbet.

Vårt gemensamma lutfiskbord ska vara dignande. Detta krävs för att får det komplett:

lutfisk, vit sås, potatis, kryddpeppar, salt, ärtor, knaperstekt bacon, senap, tunnbröd, messmör, julmust och mumma. Därtill ris à la Malta med körsbärssås och kaffe med klenätter.

Gissa om vi blev mätta ... Mer än väl, ska erkännas, men ljuvligt gott var det. I år som alla år!