Jag hann! Eller snarare snön hann. Den kom till Norrbotten tre dagar innan jag nu ska flytta hem. Den lade sig inte djup och fast men i alla fall som puder över gator och gräs, så att allt lyste vitt, vitt, vitt. Jag hade önskat se det vintermörka Norrbotten lysas upp av gnistrande snö. För här sägs det att det är stora ljuspunkten i nordlig vinter. I måndags morse låg den där så fin och orörd, när jag kom ut på gården bakom huset.
Gnistrande var det kanske inte men vitt i alla fall. Mer kan man kanske inte begära i denna klimatförändringarnas tid. Otvetydigt lyste den i alla fall min väg till jobbet. Lite is frös också Luleälvens vatten till. Men jag hann också se islossningen där. Ingen dramatisk, som den jag råkade på under min vårsejour i Norrbotten, när Torne älv bröt loss i dundrande spektakel. Nu smälte ishinnan bara undan helt utan åthävor.
Vintern kom och gick. Måhända för min skull? ;) Tycker om att tänka så – lite vinter skulle jag väl få, nu när jag spenderat över tre höstmånader i norr. Och det fick jag! Lite, men tack för den.
Men idag, när jag flyttar hem har Luleå äkta regnigt västkustväder. Bra för min acklimatisering kanske? Trots regnet stod jag imorse länge i mitt fönster och tittade ut mot älven och ljusspeglingarna i den. Jag verkligen älskar den vackra, vida utsikten, som jag faktiskt har haft trots att jag bott ett halvsteg nedan markplan.
Jag kommer att sakna den och det är med visst vemod jag lämnar Luleå och alla jag lärt känna här. Det har varit roliga och intressanta jobbmånader. Spännande att se hur kulturutvecklingen sjuder här i Norrbotten. Men samtidigt, det ska också bli riktigt härligt att komma hem till familj, egen säng och eget hus pyntat med juleljus …
0 kommentarer:
Skicka en kommentar